När näringsminister Annie Lööf presenterade sina planer för ett strategiarbete för den svenska Life Science-sektorn var det ett mycket glädjande initiativ. Det var en av flera nästan samtidiga signaler från regeringen att medicinsk forskning ses som viktig för Sverige. Även om vi ännu inte sett några mer konkreta detaljer om vad strategin bör omfatta och hur arbetet ska gå till, är det viktigt att slå fast att det är en i grunden positiv utveckling. Jag har dock, från näringsministerns kommentarer och från vad som i övrigt framkommit från regeringen, noterat att det i deras problem- och lösningsbeskrivningar nästan alltid saknas en komponent i hur de vill arbeta för att stärka svensk Life Science. Det som saknas är sjukvårdens roll.
Svensk Life Science – alla de branscher som arbetar inom livsvetenskaperna, må de vara hjälpmedelsindustrin, biotech-företag eller den traditionella läkemedelsindustrin – har ett behov som ofta glöms bort: De måste forska och utveckla i samarbete med den svenska sjukvården. Initialt kan företagen forska och utveckla inom det egna husets väggar, eller köpa in idéer eller kompetenser från externa leverantörer, men i slutänden måste produkterna utvecklas i samarbete med sjukvården. För läkemedelsindustrin behövs till exempel kliniska prövningar i olika faser av utvecklingsarbetet – och det blir allt svårare att få tillgång till sjukvårdens kliniker för att få tillfälle att göra dessa. Problemen är desamma för Medtech-industrin som utvecklar och tillverkar hjälpmedel, allt ifrån röntgenapparater till injektionsnålar. Problemen med sjukvårdens minskade villighet och möjlighet att delta i detta samarbete skriver jag om på annan plats här på LIFe-time.
Men för att en Strategi för Life Science ska bli kraftfull och konkret kan inte de kommande förslagen handla bara om den akademiska forskningen och vad som kan göras där. I regeringens stora offensiv för Life Science denna vår är det mycket tal om akademin, om universitet, om forskningsinstitutioner. Det är bra. Men Life Science har ett nära, närmast organiskt, förhållande till själva sjukvården. Glömmer man bort det, och glömmer åtgärder som förstärker sjukvårdens möjlighet och villighet att dels se sitt ansvar för forskningen och dels deras vilja att delta – då blir strategier eller andra förslag för Life Science svagare än de skulle blivit om man haft dessa med. Ja, jag vill hävda att då riskerar förslagen till och med att bli pappersprodukter.
Hoten mot Sveriges position inom Life Science är påtagliga och konkreta. Åtgärderna i en strategi för att ändra detta måste vara slagkraftiga och kunna sättas i verket i närtid. Nyckeln för svensk Life Science ligger i att knyta ihop hela det som vi kallar ”innovationssystemet” så att alla delar verkar i samma riktning. Glömmer man sjukvårdens del kommer man inte att kunna åstadkomma det man vill.
