Långvarig smärta är ett omfattande folkhälsoproblem som medför ett stort lidande för individen och höga kostnader för samhället. I en omfattande studie i Västra Götalandsregionen, intervjuades 700 patienter som var inlagda på olika sjukhus och på olika avdelningar om hur de upplevde smärta och vad som besvärade dem mest.

– Jag trodde att vi hade kommit längre och att vi tog hand om patienters symtom på ett mer professionellt sätt. Vi pratar ofta om att vi ska bedriva en personcentrerad vård, men det är uppenbart att vi inte lyssnar på patienterna, säger Hanna Falk, sjuksköterska och lektor vid Sahlgrenska akademin.

Hon är en av flera forskare som har bidragit till studien och till de vetenskapliga artiklar som publicerats utifrån studien.

Resultaten visar på brister och omotiverade skillnader i vård och behandling av patienter med smärta. En hög andel upplevde en betydligt högre smärta än den gräns som anses vara acceptabel inom vården. En vanlig riktlinje inom vården är att patienten ska få smärtlindring om upplevelsen av smärta är högre än fyra eller mer på den så kallade VAS-skalan, ett välbeprövat mått som bygger på självskattning, där tio innebär värsta tänkbara smärta och noll ingen smärta alls.

Symtom rapporteras inte

I Studien uppgav två av tre patienter att de hade smärta som i genomsnitt graderades till sex på den tiogradiga skalan.

– När forskare och studenter vid Sahlgrenska akademin intervjuade patienterna, blev det uppenbart att det finns en stor diskrepans mellan patienternas upplevda smärtupplevelser och vad läkare och sjuksköterskor rapporterat i journalerna, säger Hanna Falk.

Långt ifrån alla de symtom som patienterna upplevde noterades i journalerna; av de patienter som rapporterade smärta antecknades detta för 58 procent. Endast 35 procent av patienternas illamående och 19 procent av deras trötthet noterades, och endast åtta procent av deras psykiska illabefinnande var dokumenterat i journalen. Jämfört med män behövde kvinnor också rapportera högre nivåer för samtliga symtom för att dessa skulle rapporteras i journalen.

– Att det finns en könsskillnad är välkänt, vilket bekräftas i flera internationella studier. Men detta är den första stora studien som gjorts i Sverige och som bekräftar tidigare resultat. Det finns mängder med teorier om varför kvinnor behöver skatta sin smärta högre än män för att det ska dokumenteras, säger Hanna Falk.

Kanske förväntar sig personalen att kvinnor ska tåla mer smärta än män, eller så tar personalen inte kvinnors smärtupplevelser på samma allvar?

– Vi vet inte. Vi behöver gå vidare med fler studier för att försöka hitta svaren.
När det gäller illamående behövde kvinnor skatta över fyra på skalan för att det skulle skrivas in i journalen. För män räckte det med drygt två. När det gäller kvinnors psykiskt illabefinnande, krävdes över sex för att det skulle rapporteras, jämfört med drygt tre för män.

Det finns ett stort gap mellan den praktiska vårdverkligheten och vetenskapen, menar Hanna Falk. Hon ställer sig kritisk till att hälso- och sjukvården inte använder fler instrument som kan mäta ytterligare dimensioner vid sidan av smärtintensitet och ge en mer heltäckande bild av patienters smärtupplevelser.

– VAS-skalan är bra när det gäller att ge en snabb bild av smärtintensitet vid exempelvis ett benbrott. Men när det gäller att mäta fler dimensioner som besvärsgrad, smärtans duration och frekvens krävs kompletterande instrument, säger Hanna Falk.

Patientberättelsen en grundbult

Vid Sahlgrenska akademin är hon ansvarig för specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot vård av äldre.

– Jag drillar verkligen mina studenter i att använda välkända instrument för att få en bättre och mer djuplodande bild av patienters upplevelser. En lättanvänd och begriplig symtomskala är exempelvis Abbey Pain Scale, som för övrigt är rekommenderad av Socialstyrelsen.

En av undersökningarna i studien handlade om vad patienter funderar på när de ligger inne på sjukhuset. Det var uppenbart att många oroade sig för sin hälsa och att funderingarna även hade såväl praktiska som existentiella dimensioner.

– Det kan handla om allt ifrån oro för hälsan till hur det ska bli med katten och hur det ska gå i livet för barnbarnen. Det är aspekter som också påverkar smärtupplevelsen. Att inhämta en patientberättelse är grundbulten i personcentrerad vård. Det borde vara en självklarhet i svensk hälso- och sjukvård, men vår studie visar att så ej är fallet.

Hanna Falk tycker att det finns mycket kunskap att inhämta från den palliativa vården, både vad gäller förhållningssätt och aktiv symtomlindring.

– Den kunskapen behöver spridas på sjukhusen. Vi märker att det finns ett stort intresse för de resultat vi har presenterat och vi får ständigt förfrågningar om att komma till kliniker och föreläsa och diskutera hur man ska bli bättre på att identifiera och förbättra smärtvården.

 

Fotnot: Många forskare har bidragit till studien, som resulterat i flera vetenskapliga artiklar. Läs den senaste artikeln Differences in symptom distress based on gender and palliative care designation among hospitalized patients, tidskriften Journal of Nursing Scholarship, september 2016