Bengt Mattson, ansvarig för miljöfrågor på LIF och Pfizers miljöexpert Frank Mastrocco.

Det var läkemedelsföretagen via LIF som 2004 tog initiativ till systemet med miljöklassificering av läkemedel. Bakgrunden var den ökande samhällsdiskussionen runt sekelskiftet kring läkemedels miljöpåverkan i samband med användning, framför allt via avloppsvatten men också via hushållssopor.

På Europanivå drevs frågan om miljökrav på läkemedel av EU-parlamentet, och här hemma fanns ett politiskt tryck på att Sverige skulle vara ett föregångsland. Bengt Mattson, miljöexpert på LIF som från industrins sida haft ansvar för frågan, minns rundabords-diskussioner med dåvarande miljöminister Lena Sommestad och med myndigheter, miljöorganisationer och andra aktörer.

– Det fanns miljöorganisationer som ganska hårt drev att läkemedel skulle betraktas som vilka kemikalier som helst. Om en kemikalie var farlig så skulle den förbjudas. Vårt svar var att då måste exempelvis vi ta bort samtliga cancerläkemedel från behövande patienter, vilket förstås var fullständigt orimligt. Det var uppenbart att något behövde göras som alla kunde enas om, säger Bengt Mattson.

Bildade arbetsgrupp

LIF tog därför initiativet till en svensk miljöklassificering av läkemedel. En arbetsgrupp bildades tillsammans med Läkemedelsverket, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Apoteket och med Stockholms läns landsting, som vid den tiden drev miljöfrågor i högre grad än andra landsting.

– Men vi insåg att det aldrig skulle kunna gå att genomföra utan att vi hade stöd från de globala läkemedelsföretagen. Särskilt inom miljöfrågor vill vi i Sverige vara föregångare. Men vi utgör en mycket liten marknad och vi behövde hitta ambassadörer hos de stora företagen. Sverige hade aldrig kunnat införa miljöklassificeringen utan det internationella stödet, säger Bengt Mattson.

En särskild internationell arbetsgrupp bildades av miljöexperter från läkemedelsföretag som kunde driva frågan tillsammans med den svenska arbetsgruppen. En av de drivande var företaget Pfizers miljöexpert Frank Mastrocco, som nyligen besökte Sverige.

– Vi kunde åstadkomma det här eftersom Sverige har ett unikt sätt att jobba med samhällsfrågor. När en regering eller en myndighet vill åstadkomma något så samverkar man med alla parter och försöker hitta en lösning som kan fungera. I andra länder utfärdar man rätt och slätt en lag. Här kunde vi komma in på skisstadiet och tillsammans ta fram klassificeringssystemet. Därför är det inte ett stelbent system, utan något som andra länder kan inspireras av, säger Frank Mastrocco.

Fass naturligt att använda

Tidigt under processen beslutades att miljöinformationen för läkemedel skulle föras in i Fass. Där finns all information om läkemedel samlad, och därför föll det sig det naturligt att använda Fass även för miljöinformation. Systemet bygger på att läkemedelsföretagen tar fram informationen, som granskas av IVL Svenska Miljöinstitutet.

Klassificeringen fokuserar framför allt på ett läkemedels samlade miljörisk, och inte på hur miljöfarlig en läkemedelssubstans är. Skälet för detta är att ett läkemedel, som exempelvis ett cellgift, kan vara mycket giftigt och miljöfarligt. Men eftersom användningen av cellgiftet är strikt kontrollerad till ett färre antal cancerpatienter är den samlade miljörisken låg. Omvänt kan en substans som har lägre miljöfarlighet ha stor miljörisk om användningen är utbredd och stora mängder läkemedelsrester når miljön.

– Det sista ett läkemedelsföretag vill är att vara förknippat med fara. Ingen kan exempelvis säga att kemoterapibehandling inte är miljöfarligt, för det är det. Vad vi jobbar med är att hitta rätt balans mellan att bota cancerpatienter och att orsaka så liten skada för miljön som möjligt. Därför hjälper ett sådant här klassificeringssystem oss med att hitta rimliga lösningar, säger Frank Mastrocco.

Patienternas behov viktigast

Bengt Mattson menar att miljödiskussionen kring läkemedel måste relateras till det övergripande syftet med läkemedel – att lindra och bota sjukdom.

– Jag tror att de flesta är överens om att patienternas behov är viktigast. Även om vi skulle få fram en läkemedelssubstans som ur miljösynpunkt är riktigt otrevlig, så är det vår uppgift att utveckla detta läkemedel om vårdbehovet är viktigt. Användningen skulle kanske behöva vara mycket kontrollerad, men att neka patienter en möjligt bot är helt otänkbart, säger Bengt Mattson.

Miljödiskussionen kring läkemedel har förändrats jämfört med i början av seklet. I dag uppmärksammas alltmer tillverkningsprocessen och de lokala utsläppen till miljön. Inte minst tillverkningsenheter i Indien och i andra länder i Asien med omfattande miljöproblem har uppmärksammats.

Priset avgör

Men detta ska också sättas i relation till hur vårt subventionssystem för öppenvårdsläkemedel, och till hur landstingen upphandlar läkemedel för slutenvården, menar Bengt Mattsson. Inom exempelvis generikasystemet väljer prismyndigheten TLV det läkemedel som har det lägsta priset, oavsett hur tillverkningen gått till eller vilken miljörisken är.

– När samhället inte är berett att betala mer för ett paket med antibiotika som ska tillverkas för att uppfylla alla kvalitetskriterier än vad en påse halstabletter kostar, hur tror man då att de här problemen ska kunna lösas? Industrin behöver ta kliv framåt för att förbättra produktionen, men samhället måste också vara berett att betala för kvalitet, säger Bengt Mattson.