Det är samverkan som brister. Den mångomtalade beröringsskräcken mellan den forskande läkemedelsindustrin och sjukvården är på många håll en realitet. Klyftan förhindrar innovation och förnyelse, vilket är dåligt för alla: patienterna, vården, jobben och Sverige som exportnation. Rapportens slutsatser talar samma språk som annan statistik. Antalet anställda inom den forskande läkemedelsbranschen har fallit med 40 procent 2007-2013. Antalet kliniska läkemedelsprövningar i den svenska vården har halverats på några få år. Samtidigt missar rapporten en viktig del av lösningen. Ska det forskas fram fler läkemedel i världsklass i Sverige krävs en svensk hälso- och sjukvård som satsar fullt ut på innovation. Så är det inte idag. Om företag ska kunna utveckla nya läkemedel i Sverige måste dessa också användas av den svenska hälso- och hälsosjukvården. På så sätt hänger den industriella forskningens och hälso- och sjukvårdens behov av innovation och utveckling samman. Tvärtemot vad många tror, är det idag inte en prioriterad fråga för hälso- och sjukvården att ligga i framkant när det gäller klinisk forskning och utveckling. Utrymmet för forskning och utveckling inom vården har minskat under en följd av år. Forskningens meritvärde har minskat för läkare och sjuksköterskor. Oviljan att ta till sig det nya syns också i hälso- och sjukvårdens bristande intresse för att använda nya läkemedel och andra behandlingar. Om man vill vara lite provokativ kan man säga att Sverige i dagens läge här ligger någonstans i mitten: vi ligger bra till jämfört med de länder som tillhörde det gamla Östeuropa, men vi ligger betydligt sämre till när vi jämför med de traditionellt västeuropeiska länderna. Till detta kommer de regionala ojämlikheterna i Sverige; man kan inte räkna med att få likvärdig behandling i alla landsting. Så vad kan då en ny regering göra åt detta? Sölvell ger i sin rapport några pusselbitar. Men ska det bli verklig fart på innovationen måste också följande bitar läggas till:

  • Hälso- och sjukvårdens förnyelsekraft blir större om man strävar efter rätt resultat. Därför bör ersättningsmodeller och vårdavtal baseras på betalning för uppnådda medicinska resultat i stället för, som idag, i huvudsak baseras på genomförda vårdinsatser.
  • Det måste ställas tydligare krav i t.ex. lagar och andra statliga styrinstrument på att hälso- och sjukvården ska ge tid och utrymme för klinisk forskning och utveckling. Deltagandet i klinisk forskning och utveckling bör mätas och offentliggöras i Öppna jämförelser, på samma sätt som vårdinsatser gör.
  • Tilldelning av statliga forskningsmedel till hälso- och sjukvården bör till viss del göras i relation till i vilken utsträckning samarbete sker med näringslivet, t.ex. i form av deltagande i kliniska läkemedelsprövningar och kliniska studier.
  • Stat och landsting måste gå hand i hand för att säkerställa att vi i Sverige har tydliga och effektiva regelverk för tidig introduktion och systematisk utvärdering av nya läkemedel och andra behandlingsmetoder.

Teorin för framgångsrika innovationskluster talar om ”sofistikerad efterfrågan” som en avgörande faktor. I länder som utmanar Sverige, och som på senare tid vunnit kampen om var de viktigaste forskningssatsningarna ska göras, har man helhetsprogram där en innovationsbenägen hälso- och sjukvård går hand i hand med en framgångsrik forskning inom näringslivet. Hälso- och sjukvården måste helt enkelt vara en krävande – men också nyfiken – kund och samarbetspartner till Life Science-företagen. Innovationsbenägen vård och framstående forskning hänger samman. Det sambandet borde vara goda nyheter för de politiker som samtidigt vill slå vakt om välfärden och utveckla framtidens arbetsmarknad.