För de flesta branscher brukar det vara en god ordning att politiker inte ska gå in och styra för mycket. Vi lever i en marknadsekonomi och om det finns grund för en bransch att bli framgångsrik i form av kunskap, kapital, arbetskraft och kunder så finns också förutsättningar för branschen att växa. Politikens uppgift blir främst att se till att det finns ett juridiskt och strukturellt ramverk som reglerar villkoren.
Så är det inte för Life Science. Om ett land har som ambition att utvecklas till en ledande Life Science-nation, vilket Sverige har, finns det också en mycket viktig roll för politiska beslutsfattare att ta. Denna roll handlar dels om att genom tydlig signalpolitik visa beslutsamhet och långsiktighet för omvärlden, dels om att via konkreta politiska beslut undanröja hinder och stimulera tillväxt.
”Stefan Löfven, ta chansen att så snart möjligt avisera ett permanent kansli för Life Science i regeringskansliet. Den positiva potentialen är enorm, kostnaden mycket liten, de politiska riskerna försumbara”
Två faktorer som kanske mer än annat skiljer ut Life Science är tidsperspektiv och komplexitet. Forskningen kring de medicinska behandlingar som introduceras i dag påbörjades för kanske mer än tio år sedan, utan att det vid den tidpunkten fanns några som helst garantier för en slutlig produkt som kan lindra eller bota sjukdom bättre än dagens behandlingar. Medicinsk utveckling är ett kontinuerligt sökande efter svar på medicinska kunskapsluckor som längs vägen fordrar enorma företagsinvesteringar och risktagande. Därför är långsiktigt stabila villkor helt avgörande för företag inom Life Science. Samtidigt är Life Science bestående av akademisk forskning, företag och hälso- och sjukvård det kanske mest komplexa samhällssystem vi har. Utmaningen handlar om att ständigt få fram nya och bättre behandlingsmetoder som är säkra att använda för patienter. Det kräver ett avancerat och detaljerat regulatoriskt system på nationell och internationell nivå.
Ja, Life Science är raketforskning.
Den nuvarande regeringen genomför under mandatperioden omfattande insatser för att stärka Sverige som Life Science-nation, kanaliserat via den särskilda Life Science-samordnaren Anders Lönnberg. Life Science utgör även ett av regeringens fem strategiska samverkansprogram. Satsningarna är något som läkemedelsbranschen stödjer fullt ut och som vi har efterlyst länge. Och det är otvetydigt att en stark Life Science-sektor bidrar till hela samhällsekonomin. Det ger efterfrågan på arbetskraft med hög kompetens, stärker exportintäkter, ger betydande skatteintäkter, utvecklar den akademiska forskningen, möjliggör utländska investeringar, samt leder till högre kvalitet i hälso- och sjukvården och därmed till bättre hälsa i befolkningen.
På minussidan finns – ingenting. Och därför borde det rimligen heller inte finnas några partipolitiska skillnader vad gäller den övergripande ambitionsnivån att Sverige ska återta förlorad mark och bli en allt starkare Life Science-nation. Regeringen har under den här mandatperioden lagt en grund för fortsättningen, men jobbet är långt ifrån klart i september nästa år. Oavsett färg på en tillträdande regering efter valet måste ett långsiktigt arbete för att stärka Life Science-sektorn fortsätta.
Om någon skulle tveka kring att Life Science är rätt sektor att prioritera kan siffran 3 miljoner kronor nämnas. Det är så mycket som varje anställd inom läkemedelsbranschen bidrar med till BNP, och det är långt mer än inom andra branscher.
En annan aktuell siffra är 9,7 miljarder kronor. Det är så mycket som läkemedelsexporten översteg importen under det första kvartalet i år, enligt SCB. Utan denna export hade Sverige under perioden i stället för jämvikt haft ett betydande handelsunderskott med utlandet. I dag bidrar läkemedel mer till utrikeshandeln än klassiska basnäringar som järn och stål, personbilar eller verkstadsvaror.
I höstas skrev jag ett brev till statsminister Stefan Löfven. Jag föreslog att ett permanent kansli för Life Science-frågor skulle inrättas i regeringskansliet. Kansliet bör placeras centralt i regeringskansliet och tvärs över departementsgränserna. De frågeställningar som måste adresseras inom Life Science spänner över olika politikområden som exempelvis berör näringsliv, skatter, forskning, teknik, hälso- och sjukvård och regionalpolitiska frågor. Beslut kring regelförändringar, stimulansåtgärder och statliga investeringar måste samordnas och då behövs ett kansli med olika kompetenser som kan se till att Sverige håller sig på rätt kurs mot den världsklass som är den politiska visionen.
Utöver att de konkreta åtgärderna skulle kunna hanteras bättre och snabbare skulle ett permanent kansli för Life Science skicka en mycket tydlig signal internationellt om att Sverige avser att prioritera sektorn under lång tid, och att Sverige kommer att bli alltmer attraktivt för utländska investeringar inom Life Science.
Just nu pågår dessutom en tävling mellan de flesta medlemsländer inom EU kring att få bli nytt värdland för den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA. När EU:s stats- och regeringschefer i oktober sätter sig ned för att fatta lokaliseringsbeslutet kommer varje regeringschef att i första hand tycka att den egna nationen är bäst lämpad. Det är därför sannolikt att det land som flest tycker är näst bäst ligger bra till för att få EMA. Att Sverige är ett allmänt högteknologiskt land med hög standard vet alla. Men ett konkret beslut före toppmötet som visar att Sverige prioriterar Life Science för lång tid framåt skulle kunna få en och annan regeringschef att välja Sverige.
Stefan Löfven, ta chansen att så snart möjligt avisera ett permanent kansli för Life Science i regeringskansliet. Den positiva potentialen är enorm, kostnaden mycket liten, de politiska riskerna försumbara. Varför vänta?