Nya läkemedel minskar kostnaderna för övrig sjukvård, och behovet av inläggning på sjukhus minskar dramatiskt. Nya läkemedel sparar pengar i sjukvården trots deras kostnader och användningen av dem ökar livslängden - vilket en del kunde tro i sin tur skulle leda till ökade sjukvårdskostnader, men så är det inte. Nya läkemedel är helt enkelt rejält kostnadseffektiva, och de nya bör användas i stället för de gamla. Det är användningen av nya läkemedel idag som styr folkhälsan och dödligheten om sex år, enligt Lichtenberg. Det låter som om det borde vara ljuv musik för en företrädare för läkemedelsindustrin, men Lichtenbergs slutsatser reser också svåra frågor. Antag att Lichtenberg har fullständigt rätt, att alla inser det och vill göra som han föreslår. Hur ska det då egentligen gå till? Om vinsterna av nya läkemedel är så stora: hur riggar man då våra system för att snabbt och effektivt ta emot dem istället för att som nu stöta bort dem? Hur vänder man skutan 180 grader? Sveriges sjukvård premierar idag användande av så lite nya läkemedel som möjligt. Man har dessutom lyckats utomordentligt väl: av den totala läkemedelsnotan går enbart 7 procent till läkemedel som är fem år eller yngre. Sverige är mer avvisande till nya läkemedel än de flesta andra europeiska länder. Detta har varit en medveten strategi - huvudsakligen med läkemedelskostnaderna som argument. Antag återigen att Sveriges samlade beslutsfattare på sjukvårdsområdet bestämmer sig för att det har gått för långt, att vi kanske ensidigt sparat in på nya läkemedel för mycket och därmed bitit oss själva i svansen. Antag att de vill öka upptaget av nya läkemedel. Hur ska det gå till? Hela systemet, med incitament och drivkrafter för sjukhus, kliniker och enskilda läkare, är ju uppbyggt för att begränsa användningen av det nya. I princip kommer inga nya läkemedel upp på läkemedelskommittéernas rekommendationslistor förrän tidigast efter två eller tre år, och även det sker bara undantagsvis. Ska vi vända skutan, så är det genomgripande förändringar i systemet som måste till. Den främsta förändringen är ändringen i inställning: Det ska inte premieras att vara så långsam som möjligt, utan istället ska det premieras att snabbt ta till sig nya mediciner och samtidigt se till att man följer upp dem och deras effekter. En del läkemedel kommer att vara ännu bättre än man trott - då ska reflexen vara att de ska användas ännu mer och så snabbt som möjligt bli kanske förstahandsalternativet. Det är så man sparar pengar och förlänger liv enligt Lichtenberg. En del kommer inte att hålla riktigt alla löften - minska då användningen, låt dem bli utkonkurrerade av ännu nyare läkemedel. Det finns en antydan till uppvaknande bland sjukvårdens beslutsfattare: Vi har nog drivit tesen med att vänta och se för att få ett långsamt upptag lite väl långt. Jag är bara orolig för att ingen riktigt har kraften och överblicken och modet att fatta klubban och driva igenom en nödvändig kursändring. Det kommer inte att vara lätt, men det är nödvändigt.