Det är numera inte lika vanligt som tidigare att det läggs fram rapporter och skrivs artiklar som ger en skev och stereotyp bild av läkemedelsföretag som framför allt cyniska och vinstmaximerande; texter fyllda av värdeord som visar avsändarens avoghet mot företag i allmänhet och läkemedelsföretag i synnerhet. Det senaste årtiondet har istället präglats av en allt bredare insikt om Life Science-sektorns betydelse för såväl hälsan hos svenska patienter som för den svenska samhällsekonomin.
Jag blir därför både förvånad och besviken när jag läser torsdagens rapport (9 juni) från Riksrevisionen om läkemedelsmyndigheternas relationer med läkemedelsföretag. Grunden för granskningen är enligt Riksrevisionen hur staten hanterar "läkemedelsindustrins inflytande över statlig läkemedelskontroll och kunskapsstyrning".
Rapporten präglas av en generell misstro mot läkemedelsföretag. Den bild som framträder är att företagen inte har särskilt goda avsikter. Bilden som ges är att företagen gärna utnyttjar sitt "informationsövertag" gentemot myndigheter. Kliniska studier skräddarsys för att visa överdrivet positiva effekter, och det finns risk att studieresultat manipuleras. Vidare anser Riksrevisionen att närheten mellan företagen och Läkemedelsverket leder till risk för korruption. Myndigheter måste "vara vaksamma på risken för strategisk påverkan från läkemedelsindustrin", skriver Riksrevisionen i ett av många textavsnitt som präglas av misstro. Rapporten riktar även specifik kritik mot Läkemedelsverket, som det inte är min sak att bedöma eller kommentera.
Det vore enkelt att avfärda rapporten som relativt okunnig och präglad av en lite märklig och daterad syn på läkemedelsföretag, deras drivkrafter och roll i vårt samhälle. Men nu är den framtagen av Riksrevisionen som är en tung oberoende instans med uppgift att granska att regering och myndigheter sköter sina uppgifter. Riksrevisionens påpekanden är tänkta att leda till förändringar och förbättringar hos de myndigheter som granskas. Därför kan Riksrevisionens skeva bild av läkemedelsföretag inte få stå oemotsagd.
Riksrevisionen befinner sig uppenbarligen på kollisionskurs med regeringens politik som syftar till att främja innovation och lyfta Life Science-sektorn i Sverige. Medan regeringen driver en konsekvent politik på området – där samverkan mellan alla aktörer är helt centralt – varnar Riksrevisionen för att detta kan korrumpera och att det därför är bättre om alla håller sig på sin kant.
På torsdagen blev denna kollision närmast övertydlig. Samma dag som Riksrevisionen publicerade sin rapport med allvarlig kritik mot Läkemedelsverket i Uppsala – extra marknadsförd via en debattartikel i Svenska Dagbladet under rubriken: "Regeringen sänder dubbla signaler om läkemedel" – befann sig näringsminister Mikael Damberg (S) i just Uppsala. Ministern höll en pressträff på företaget GE Healthcare för att presentera regeringens senaste satsning på omkring hundra miljoner kronor. Det handlar om en innovationshubb, en nationell testbädd för produktion av biologiska läkemedel. Mikael Damberg lyfte fram betydelsen av samverkan: "Under ett antal år har sysselsättningen inom Life Science minskat. Men nu ser vi ett strukturerat samarbete från regeringen, industrin, akademin och vården kring Life Science. Och sjukvårdssystemet är en motor och drivkraft för nya innovationer och behandlingar. Det positiva samarbetsklimatet kommer att vända upp kurvor över sysselsättningen igen", sade Damberg.
Det är så här Sverige kan växa som Life Science-nation. Genom att utnyttja det vi är riktigt duktiga på: att alla inblandade aktörer samverkar. För en vecka sedan lanserade regeringen fem strategiska samverkansprogram, varav Life Science utgör ett. Regeringen vill åstadkomma fler högkvalificerade jobb och en stärkt global konkurrenskraft: "Samverkan mellan vård, näringsliv och akademi behövs för att nya innovativa läkemedel, vårdmetoder och medicinteknik ska komma samhället till del", skriver regeringen.
Här blir krocken mellan regeringens och Riksrevisionens verklighetssyn som mest tydlig. Riksrevisionen ser ett stort problem i det man kallar "svängdörrarna" mellan industri och myndigheter, det vill säga att experter från respektive sida ibland flyttar på sig och byter arbetsgivare. Det är för det första mycket märkligt att en seriös revisionsrapport använder ett sådant negativt värdeladdat begrepp, men kritiken mot "svängdörrarna" visar också att Riksrevisionen i sakfrågan fortfarande tror på begreppet "den fullständigt oberoende experten". De experter som jobbar på en myndighet ska och får aldrig ha varit i närheten av ett verkligt företag. Detta är fundamentalt fel och skulle, om det genomfördes konsekvent, effektivt förhindra alla möjligheter för Sverige att bli ett starkt forskningsland – på något område, vågar jag nog säga.
Sverige är i själva verket helt beroende just av att experter under sitt arbetsliv kan och får arbeta på flera olika arbetsplatser och inom olika delar av samhället – inom företag, i akademin, inom vården och på myndigheter. Vi är ett litet land och ska vi fostra riktiga experter så måste dessa i de allra flesta fall skaffa sig och få erfarenheter och perspektiv från många olika arbetsplatser. Att ha jobbat på ett företag är där en styrka, och inte en brist i en experts moraliska egenskaper.
Detta sammanfaller också med en genomgripande och global förändring av hur läkemedelsföretagen forskar fram nya läkemedel. De tidigare interna slutna forskningsavdelningarna skrotas alltmer till förmån för intima samarbeten med andra företag och med olika akademiska forskargrupper. Här kan inte minst vi i Sverige utnyttja vår spetsforskning, och den typen av investeringar ökar också alltmer. Samtidigt ökar öppenheten snabbt i flera andra avseenden. Globala företag delar sina substansbibliotek med varandra. I Mölndal öppnar AstraZeneca upp sina lokaler för små forskningsföretag i sin Bio Venture Hub. Den 31 maj öppnade LIF en webbportal där medlemsföretagen redovisar alla ekonomiska ersättningar till hälso- och sjukvården. Det sistnämnda ska ses mot bakgrunden av att ingen annan bransch eller näringsgren kan uppvisa ett lika heltäckande etiskt regelverk.
Finns det då inga problem med det som Riksrevisionen beskriver som regeringens "dubbla signaler"? Jag ser inga motsättningar mellan att behålla en noggrann och heltäckande kontrollfunktion av läkemedel och samtidigt genomföra innovationsfrämjande åtgärder. Alla ser vi behovet av en väl fungerande myndighetskontroll på läkemedelsområdet, och den ska självklart vara objektiv och oberoende – men Riksrevisionen slår upp detta som en nyhet, när ingen i själva verket är emot.
Slutligen, hur är det nu med företagen och pengarna? Försöker jag framställa läkemedelsföretag som närmast filantropiska organisationer som bara vill göra gott? Självklart finns ett vinstintresse hos läkemedelsföretag. Vi lever i en marknadsekonomi. Bara företag som är ekonomiskt framgångsrika kan fortsätta med miljardsatsningarna för att få fram nya läkemedel. Det utesluter inte att företagen präglas av en genuin drivkraft i sin forskning att hela tiden försöka få fram nya och bättre behandlingar, av det ännu mer grundläggande skälet att det leder till bot eller lindring för sjuka människor.