Jag har redan i en tidigare artikel varit inne på att samverkan var ”Årets Ord” i hälsodebatten i Almedalen i somras. När det nu börjar det dra ihop sig inför nästa hösts Forsknings- och innovationsproposition har problemställningen preciserats en aning: Det är viktigt att förbättra samarbetet mellan sjukvården, företagen och universitetsvärlden, och den sorgliga orsaken är att vi helt enkelt inte är speciellt bra på sådant samarbete i Sverige. Vi är tyvärr istället väldigt bra på att göra sådant samarbete svårt och komplicerat. Sanningen är den att strukturerna som motarbetar samarbete och samverkan är starka, och det finns för få strukturer som stödjer och premierar mer samarbete. Det är inte direkt meriterande för en forskare att arbeta tillsammans med företag – och det är knappt ens meriterande för en forskare att byta till ett annat lärosäte eller en annan forskningsinstitution. Man ska helst göra hela sin karriär inom det egna huset eller den egna organisationen. Med ett sådant tänk fast rotat i väggarna inom sjukvård, akademi och näringsliv är det inte underligt att det går trögt med samverkan med en omvärld utanför dessa väggar. Detta måste brytas. De akademiska meriteringssystemen måste premiera mobilitet, det vill säga att en forskare verkligen har varit på mer än ett ställe och mött olika impulser. OECD har pekat på vikten av att Sverige ”förankrar” internationella storföretags forskning i landet, så att det inte är motiverat att flytta den utomlands. Goda möjligheter till, och ett bra klimat för, forskningssamarbete är här centralt. Det är också viktigt att ta fasta på den kommande propositionens andra rubrikord: Det handlar om innovation, inte bara om forskning. Och innovation är i praktiken detsamma som kommersialiserade forskningsresultat. Företag är bra på kommersialisering – det är deras själva grundidé. Men för både akademin och sjukvården finns det svårigheter att helt och hållet bekänna sig till kommersialiseringsdelen av innovationspolitiken. Detta är en utvecklingsresa – det kommer att ta tid, men det är nödvändigt. Det finns också en brett spridd utfattning bland olika näringslivsorganisationer att en viss del av basanslagen till forskningen måste fördelas efter hur mycket samverkan ett lärosäte faktiskt har, och då även med företag. Detta kommer sannolikt att vara en central del av förslagen till den kommande propositionen, och framförallt innebär det att tydliga och positiva incitament behövs för att åstadkomma förändring i den riktningen. Talet om ”vikten av positiva incitament” kan till synes verka som innehållslöst hokuspokus, men det är mycket enkelt och mycket verkligt: För att göra en ansträngning utöver det vanliga så behöver denna ansträngning löna sig på något sätt. Om vi har svaga incitament och många och stora hinder, då kan vi inte vänta oss annat än få och spridda samverkansinitiativ – hur mycket vi än talar i Almedalen om att en starkare svensk Life Science kräver massor med samverkan. Men glädjande nog upplever jag en genuin probleminsikt bland alla de debattdeltagare jag nu träffat och diskuterat med. Jag vet inte vad vi landar i för lösningsförslag när vi börjar närma oss leverans, men jag vet en sak: Under det kommande året kommer alla intressenter från universitet, företag och sjukvården att knåda just frågan om hur vi ska ta bort hindren och öka incitamenten för samverkan. Det är inte enbart bara en intellektuell övning, den är tvärtom nyttig rent praktiskt för vi måste alla rannsaka oss och ställa frågan vad vi själva gör för att gynna samverkan. Vilka hinder sitter i väggarna i den egna organisationen? Ett år av sådan eftertanke och rannsakan är ingen dålig sak. Det kan till och med hända att det kommer ut en och annan god idé ur detta, som Forsknings- och innovationspropositionen kan haka tag i och göra konkret förändringspolitik av. Något som kan göra oss lite bättre på att göra det lite enklare, i stället för att krångla till det.