Det började plinga rejält i mailboxen hos Toivo Heinsoo när det i slutet av november offentliggjordes att han ska utreda framtidens finansiering, subvention och prissättning av läkemedel. Och antalet inbjudningar till samtal, möten och konferenser från ett stort antal aktörer kommer att vara högt i flera års tid. Han har hunnit prata med en del och bilden han får är samstämmig: Dagens system har blivit alltför komplext. Enbart detta faktum är skäl nog att reformera systemet och göra det enklare och mer överskådligt, menar Toivo Heinsoo.
– Det finns två stora frågor i detta. Den ena är ansvarsförhållandet och finansieringen mellan staten och landstingen. Där har det hänt väldigt mycket. När systemet sattes upp var det tydligt vad som var sluten- respektive öppenvård. Så är det inte längre. Och slutenvård övergår väldigt snart till öppenvård på ett sätt som systemet inte är förberett för, säger Toivo Heinsoo i en intervju för LIFe-time.se.
– Den andra stora frågan är prissättningsmodellen för läkemedel. Det finns stora förväntningar om att en bra modell ska gynna forskning och innovation. Här finns ganska mycket att diskutera. För den nuvarande modellen, även om det har gjorts många justeringar, har ju egentligen haft ett enda syfte: att få lägsta möjliga pris. Om man då ska ta andra perspektiv i beaktande, som att aktivt bidra till forskning och innovation, så behöver modellen justeras.
Hur ser du på det nationella intresset i förhållande till det regionala, och på dagens uppdelning i läkemedel för sluten- respektive öppenvård?
– Det gäller att både behålla och egentligen även förstärka ett nationellt system. Det blir en balansakt mellan att betona att läkemedel är en del av hälso- och sjukvården och därmed ett landstingsansvar, samtidigt som det ska vara ett jämlikt system som inte skapar nya klyftor i samhället. På nationell nivå har staten haft möjlighet att ingripa i systemet, exempelvis i fallet med nya läkemedel mot hepatit C. Där kunde man snabbt lösa finansiering och distribution av i och för sig dyra läkemedel men för sjukvården en väldigt kostnadseffektiv behandling. Vi måste ha ett system där det är möjligt med sådana insatser, säger Toivo Heinsoo.
– Det är en bärande tanke i direktiven att ha ett gemensamt system utan uppdelning i sluten- och öppenvård. Läkemedel är en del av hälso- och sjukvårdens kostnader oavsett var de uppstår. Det behövs då ett statligt bidrag för att garantera en jämlik distribution och tillgång till läkemedel. Vi behöver fundera över hur detta statliga bidrag ska se ut.
Sverige är ett av få länder som har värdebaserad prissättning av läkemedel. Är det viktigt att behålla grundprincipen om värde?
– Det är en av de frågor utredningen ska titta på. Sverige är en väldigt liten marknad och vi är också beroende av hur man agerar i Europa i övrigt. Samtidigt har vi varit en referensyta för andra länder. I hela Europa finns en debatt om prissättningsmekanismer och det kommer utredningen att belysa. Den första delen av utredningen kommer att kartlägga och beskriva de förutsättningar som råder runt om i Europa och som kan ge nya infallsvinklar.
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström har varit tydlig med att han vill värna den svenska modellen och har exempelvis sagt nej till att Sverige ska delta i olika europeiska upphandlingskonstellationer. Hur ser du på detta?
– Det finns en väldigt stark enighet om att det ska vara en jämlik tillgång till läkemedel i Sverige, var man än bor och vem man än är. Det ställer krav på inslag i prissättningen som kan vara annorlunda än man kan åstadkomma med en europeisk upphandling. Jag tror att ministern med detta betonar kravet på att det ska vara en jämlik och patientfokuserad vård som ligger till grund även för hur vi ser på läkemedel, säger Toivo Heinsoo.
Life Science-samordnaren Anders Lönnberg, och även Bengt Jönsson, professor emeritus i hälsoekonomi, har föreslagit någon form av statlig fond för nya innovativa läkemedel under de första åren.
– Jag delar deras resonemang som utgår från att man ska påskynda införandet av nya läkemedel för att snabbare få de hälsovinster som nya läkemedel skapar. Då får man titta på om det finns modeller för detta, som försäkringslösningar för huvudmännen. Jag vet att Tyskland har ett system som kan vara värt att titta på.
– Sverige har inte utmärkt sig negativt vad gäller införande av nya läkemedel. Snarare har vi ofta varit snabba med introduktion på bred front över hela landet. Vi har visat viss förmåga att ta emot innovationer. Men finns hela tiden i landstingen en oro att man av kostnadsskäl inte kan ta emot nya läkemedel. Då får man hitta modeller som gör att den inledande risken kan minimeras.
I dag arbetar prismyndigheten TLV alltmer med trepartsöverenskommelser med landsting och läkemedelsföretag. Ser du framför dig att den förhandlingsmodellen fortsätter?
– Det finns för och nackdelar med sådana modeller. Ett av mina uppdrag som poängteras i direktiven är att de förändringar som föreslås ska innebära att förutsägbarhet ska skapas för alla aktörer. Systemet med trepartsöverenskommelser skapar inte riktigt denna förutsägbarhet. Jag tror att jag får fundera en del på detta.
Toivo Heinsoo kommer att arbeta med utredningen i två år. Det innebär att han inte vet till vilken regering han efter valet kommer att överlämna sina förslag. Samtidigt menar han att läkemedelssystemet inte ska behöva vara en fråga för politiska strider. Förslaget ska dessutom vara kostnadsneutralt för aktörerna i förhållande till dagens system. Han är tydlig med att det inte handlar om att föreslå kostnadsbesparingar för läkemedel. Tvärtom räknar Toivo Heinsoo med ökande läkemedelskostnader under kommande år.
– De senaste åren har ju inte kostnaderna varit ett problem, och jag tror inte de kommer vara det framöver heller. När utredningen lämnar förslag så ska de vara diskuterade och förankrade och ha ett brett stöd. Väldigt mycket i mitt arbete kommer handla om dialog med aktörerna, säger Toivo Heinsoo.