Det har genom åren fattats många beslut i riksdagen, landstingen och i regionerna som inneburit en större leveranssäkerhet, bättre arbetsvillkor, ökad medborgarmakt, förbättrad kvalitet i vården. Trots detta är det påvisbart att de politiska besluten inte gått i takt med medicinska revolutionen, digitaliseringen, den kommunala vårdens utbyggnad, bara för att nämna några områden.

Jag vet att det skett mycket nationellt och ute i regionerna, men takten utanför den politiska vardagen har trissats upp när det gäller vårdens utveckling och komplexitet. Jag har själv under flera år varit en del av det politiska systemet och kunde såklart agerat bättre själv för att det stora vårdpusslet skulle fungera bättre. Att förändring tar tid i politiska system är nödvändigt om tilltron till demokratin skall upprätthållas och tillit byggas på alla plan, men ibland kräver omställning ökad skyndsamhet.

Ett av skälen som gör politiken inte alltid hinner upp ur startblocken, från bägge sidor om den rödblå mittlinjen, är att man lagt för mycket tid på att diskutera vilken driftsform som skall gälla i vården. Debatten om privat eller offentlig drift av vården har hämmat vårdens utveckling, då den har sugit upp för mycket av politiska syre som finns.

Skälet till att debatten fått ta den platsen är inte märklig utan frågan i sig bejakar istället just politikens innersta kärna, själva debatten och att det skapas tydlig konfliktyta. Jag inser förstås att detta är en debatt som behövt föras och behöver diskuteras, men alltför stort fokus har legat kring denna diskussion från bägge sidor linjen. Mittlinjefrågan har även bidragit till mer eller mindre innovativa förslag till styrningsmodeller som varit sprungna ur frågeställningen.

Det finns behov att ta ett bredare grepp om vårdens utveckling. Vi har en regering och som grund för denna regeringsbildning finns en politisk överenskommelse som innefattar partier från bägge sidor om mittlinjen. Moderaterna och Kristdemokraterna pekade också i den antagna statsbudgeten på tydliga ambitioner på vårdområdet. Det finns en bred målsättning att vårdens utveckling är grundläggande. I de utförande regionerna visas detta genom att ambitionerna inom den exempelvis den nära vården stärkts för 2019 på flera håll.

Det är alltså krattat för en bred politisk vårdvision som verkligen beaktar de samlade utredningarna som just nu processas inom vårdområdet. Det handlar om att knyta ihop den nära vården med kunskapsstyrningen av vården, samtidigt som man försäkrar sig om såväl medborgarnas tillit som förståelse. Om samhällskontraktet skall hålla ihop i framtiden så behövs alla vårdens aktörer, självklart vårdpersonalen men också de aktörer som skapar vårdens möjligheter. Ett främjande hälsoperspektiv måste också anläggas om vi skall klara framtiden, liksom ett klargörande kring vad den enskilde kan förvänta sig av vården.

Mittlinjen på den traditionella politiska skalan behövs men vi behöver något annat också. En vårdvision som tar sikte på en vård som om tio år förmått åstadkomma ett högre förtroende i befolkningen.