Det är en av våra stora tysta folksjukdomar. Varannan kvinna och var fjärde man får under sitt liv frakturer som beror på benskörhet. Trots att kostnadseffektiv behandling finns, får endast 14 procent av patienterna behandling. Frågan om behandling och uppföljning är en utopi för bensköra patienter diskuterades vid ett rundabordssamtal under ett välbesökt seminarium som arrangerades av bioteknikföretaget Amgen. ALMEDALEN 2014. – Vi är bedrövliga på att ta hand om bensköra patienter i Sverige, konstaterade Dag Larsson (S), ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting. Drygt en halv miljon människor i Sverige har benskörhet. Varje år får 70 000 svenskar en fraktur på grund av ett skört skelett. Sverige är särskilt utsatt, tillsammans med Norge har vi den högsta förekomsten av frakturer i världen. Men jämfört med andra länder i Europa ligger Sverige i bottenligan (länk till artikel) när det gäller diagnos och behandling.
Mattias Lorentzon.
Mattias Lorentzon.
– Vi har bra diagnosverktyg och kostnadsbesparande läkemedel. Vi skulle alltså kunna hjälpa de kvinnor, och för all del även de män, som drabbas av fraktur och som dör i förtid. Vi kan spara både pengar och lidande. Därför är det obegripligt att man i landstingsledningar inte gör mer då det utifrån hälsoekonomiska beräkningar är visat att man får tillbaka tre kronor per satsad krona, säger Mattias Lorentzon. Han är professor i geriatrik vid Sahlgrenska akademin och ordförande i terapigruppen för osteoporos i Västra Götaland. Han anlitades även som expert av Socialstyrelsen i arbetet med ”Nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar” som publicerades i maj 2012.

Landstingen nonchalerar riktlinjer om behandling

Enligt riktlinjerna skulle hälso- och sjukvården kunna bli mycket bättre på såväl diagnostik och behandling av personer med osteoporos. Bara genom att följa rekommendationerna och införa rutiner som fångar upp riskpatienter skulle flera hundra miljoner kronor sparas. Ändå är det flera landsting som nonchalerar rekommendationerna i riktlinjerna, vilket får till följd att tusentals människor drabbas av frakturer i onödan.
Carl Johan Sonesson
Carl Johan Sonesson
– Sedan riktlinjerna för osteoporos kom för två år sedan, har behandlingsnivån sjunkit med nio procent, det är djupt bekymmersamt, säger Carl Johan Sonesson (M), ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Skåne. Ralph Harlid, beställardirektör i Västra Götalandsregionen, påpekade att det vid hjärt-kärlsjukdom är en självklarhet att erbjuda patienter adekvat läkemedelsbehandling. Men vid osteoporos faller patienterna mellan stolarna. – Det är en kolossalt underdiagnostiserad och underbehandlad sjukdom. Kanske handlar det om att det är en kvinnosjukdom och att det är därför som patienterna diskrimineras? Det är bara att titta på sammansättningen av panelen vid bordet, här sitter sju män och en kvinna. Det är kanske ett av problemen, sade han.

Rutiner och ersättningssystem bromsar

Deltagarna runt bordet pekade ut några centrala hinder som står i vägen för en fungerande osteoporosvård i Sverige. Många landsting saknar fortfarande fungerande rutiner för diagnostik och behandling. Bristen på till exempel DXA-mätare är stor, trots att det är en av de mest enkla och kostnadseffektiva röntgenundersökningar som finns att tillgå. Det finns även ekonomiska hinder där ersättningssystemen inte gynnar ett samarbete över organisationsgränserna.
Ralph Harlid
Ralph Harlid
I exempelvis Västra Götalandsregionen görs beställningar av länssjukvård och primärvård i olika organisationer. – Systemen hänger inte ihop. Vi lägger en beställning till sjukvården att följa riktlinjer och kvalitetsmål. Men när sedan primärvården ska ta över patienterna finns inget sådant uppdrag. Läkemedelsbehandling blir en kostnad för primärvården som de inte får ersättning för. Systemet gynnar inte ett samarbete och drabbar tyvärr våra osteoporospatienter, säger Ralph Harlid.

Är värdebaserad vård lösningen?

Övergången till en värdebaserad vård där ersättningen baseras på resultat utifrån hela vårdkedjan, skulle kunna var en viktig pusselbit, menade flera av paneldeltagarna.
Mats Eriksson
Mats Eriksson
– Det pågår ett nationellt arbete där värdebaserad vård inom flera olika områden ska utvärderas. Får vi fart på arbetet och kan få med landstingen, så tror jag att det är ett steg i rätt riktning, säger Mats Eriksson (M), ordförande i sjukvårdsdelegationen i SKL, Sveriges kommuner och landsting. Vad behöver mer göras för att överkomma hindren och skapa en fungerande och effektiv osteoporosvård? En av de stora utmaningarna är att knyta sjukhusen närmare primärvården. För det krävs en fungerande organisation, menade Mattias Lorentzon. – Kompetensen är högst varierande på vårdcentralerna; många läkare har inte tillräckliga kunskaper om osteoporos. När primärvården får mätresultat så vänder distriktsläkarna sig till oss och frågar vad de ska göra. En avgörande framgångsfaktor är att sjukhusen har en specialistenhet som understödjer rekommendationer om hur man ska göra med handläggning och behandling, annars tror jag utfallet riskerar att bli dåligt, sade han.

Frakturkedjor…

Ingrid Bengtsson Rijavec
Ingrid Bengtsson Rijavec
En annan framgångsfaktor är så kallade ”frakturkedjor” för att fånga upp och behandla personer med hög frakturrisk. I Lund arbetar man sedan några år med frakturkedjor och har nästan kunnat halvera antalet nya frakturer hos patienter med tidigare osteoporosfraktur. – Vi har även infört vårdkoordinatörer som tidigt kan identifiera och fånga patienter med exempelvis osteoporos. Vårdkoordinatörerna blir en brygga mellan slutenvård, primärvård och kommunal vård och kan hjälpa patienterna till rätt vård och behandling och även följa dem i vårdkedjan, säger Ingrid Bengtsson Rijavec, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Skåne. I Skåne var man först i landet att införa särskilda äldrevårdscentraler (ÄVC) för personer över 75 år. Målet är att komma bort från splittrade och akuta insatser och i stället skapa förutsättningar för en förebyggande och sammanhållen vård.

… och äldrevårdscentraler

Carl Johan Sonesson (M) menade att det skulle kunna finnas utrymme för att ÄVC, vid sidan av grunduppdraget, även profilerar sig mot olika områden, som exempelvis osteoporos. Stockholm läns landsting har mycket att lära av Skåne, menade Dag Larsson (S) och lovade att vid ett eventuellt maktskifte i höst kommer även Stockholm att införa äldrevårdscentraler. Mats Eriksson (M) lovade att närmare studera de modeller som Skåne har valt. – Till nästa års Almedalen hoppas jag att vi har lyckats överbrygga några av de hinder och problem som vi har tagit upp i dag. Och kanske kan arbetssätten i Skåne vara värda att sprida vidare i övriga landet, sade han.

Bilder

Huvudbild från seminariet. Foto: Amgen, Micke Lundström (omfattas inte av CC. All rights reserved) Mattias Lorentzon. Foto: Elin Lindström Claessen (omfattas inte av CC. All rights reserved) Carl Johan Sonesson, Ralph Harlid och Ingrid Bengtsson Rijavec. Foto: Amgen, Micke Lundström (omfattas inte av CC. All rights reserved) Mats Eriksson. Foto: Gösta Eliasson (omfattas inte av CC. All rights reserved)