Diabetes är en sjukdom som ökar snabbt i hela världen och många patienter får med tiden svåra kärlkomplikationer i ögon, njurar, fötter/ben och hjärtat. Traditionellt har man delat in sjukdomen i två huvudgrupper, typ 1-diabetes (som oftast drabbar barn och innebär livslång medicinering med insulin) och typ 2-diabetes (som oftast debuterar i vuxen ålder och som ofta behandlas med kostförändring, insulin och tablettbehandling).

Resultatet av vårdens insatser varierar kraftigt från patient till patient. En förklaring kan vara att man vid diagnostisering framför allt tar hänsyn till en faktor, blodglukos, samtidigt som sjukdomen kan se mycket olika ut från patient till patient. Det menar Leif Groop, senior professor vid Diabetescentrum i Lund. Vid IHE-Forum i Lund den 6 september presenterade han det arbete som bland annat lett till en artikel som publicerats i tidskriften Lancet Diabetes & Endocrinology.

Kartläggningen handlar om patienter som ingår i ANDIS, det vill säga alla nydiagnostiserade diabetiker i Skåne, ett forskningsprojekt som inleddes för tio år sedan. Ambitionen med projektet är dels att ingå i det nationella diabetesregistret men också att identifiera undergrupper av patienter som en grund att bättre anpassa behandlingen för bättre resultat.

Enligt den traditionella klassificeringen har cirka åtta av tio diabetespatienter typ 2-diabetes. När forskare bearbetade data för flera faktorer (se faktaruta) kunde man dela in typ 2-diabetikerna i fem olika undergrupper. Leif Groop underströk att även om man fann liknande fördelning av de fem undergrupperna i andra svenska och finska patientgrupper så gäller slutsatserna i studien för européer i nordliga länder. Man kan inte rakt av tillämpa resultaten på exempelvis asiatiska diabetespatienter.

Vilka ska ha metformin?

Patienter i de fem undergrupperna har egenskaper som har betydelse för vilken behandling de bör få. Metformin är en standardbehandling i riktlinjer för diabetesvård. Men läkemedlet används inte optimalt, menar Leif Groop. Ta till exempel patienter med SIDD som har svår insulinbrist och dålig metabol kontroll med högt HbA1c.

– Läkare handlar enligt de nationella riktlinjerna för typ 2-diabetes och ger metformin som är helt felaktigt för dem. Det är också den grupp som har högst risk att utveckla ögonkomplikationen retinopati.

Undergruppen SIRD ser annorlunda ut. Patienter har högt BMI, de är äldre och mycket insulinresistenta. De har relativt god metabol kontroll och lågt HbA1c. Metformin är det läkemedel som mest indicerad i denna undergrupp.

– Här finns den högsta risken att utveckla njurkomplikationer trots metabol kontroll. I alla år har vi i diabetesvården utgått från att risken för njursjukdom beror på dålig blodsockerkontroll under lång tid. Här behövs nya mediciner, sade Leif Groop.

Satsa resurserna på rätt patienter

Sex av tio typ 2-diabetespatienter räknas till två mildare former av diabetes, MOD respektive MARD. Det är former som inte förvärras med stigande ålder.

– Det viktiga budskapet till sjukvården är att man bör koncentrera resurserna till undergrupperna SAID, SIDD och SIRD, och lägga mindre på MOD och MARD. För de senare kan det räcka för vården att träffa patienten en gång per år och kanske inte ens det, ge livsstilsråd och kanske metformin, sade Leif Groop.

Leif Groop har mött ett stort intresse för metoden att med klustringsanalys ge sjukvården en hjälp att satsa resurser där de behövs mest. Bland annat har amerikanska NIH visat intresse, även för andra sjukdomar, bland annat prostatacancer.