Ett sätt att få grepp om den tid som står till förfogande är att tänka på vad som gjorts de senaste 9 åren, och då inser man att det är den tid som gått sedan Sverige fick den första nationella strategin för IT i vård och omsorg.
Nya digitala hälsotjänster har sedan dess varit en central del i diskussionen om framtidens hälso- och sjukvård. Det handlar inte bara om enkla frågor som tidbokning på nätet, utan digitala tjänster kan bland annat övervaka, varna, påminna och informera patienter. Det kan därmed hjälpa patienter att ta mer ansvar för sin egen hälsa. Genom digitaliserade tjänster kan patienterna även bidra till diagnostik och monitorering, och på så sätt möjliggöra individualiserad läkemedelsbehandling i praktiken.
Utvecklingen gör att läkemedelsbranschen – liksom andra branscher före oss – nu står inför den stora utmaningen att gå från att leverera produkter till att leverera tjänster och resultat. Digitaliserade hälsotjänster ger läkemedelsföretagen och därmed vården möjlighet att bidra till prevention, tidig upptäckt och ordnad läkemedelsanvändning.
Men att digitalisering är svårt att åstadkomma i praktiken visas på ett övertydligt sätt av exemplet att Sverige fortfarande inte har elektroniska journalsystem i vården som kan prata med varandra. Det var ändå en av Alliansregeringens viktiga frågor på Socialdepartementets område under deras åtta år vid makten. En statsekreterare med stor erfarenhet från den digitala sektorn drev frågan mycket målmedvetet, men kom ändå inte i mål. "Personligt e-hälsokonto" är en annan högprioriterad åtgärd, som upprepade gånger har blivit försenad.
Digitalisering och e-hälsa är alltså inte enkelt. e-hälsa är ett område där det krävs en hög grad av nationell samordning. SKL:s medlemmar har tagit viktiga steg i rätt riktning, vilket återspeglas i förberedelser för att Inera ska bli ett bolag inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Trots detta är det fortfarande en försvinnande liten del av landstingens och kommunernas samlade e-hälsoutveckling som sker gemensamt. Målsättningen att vara bäst i världen redan 2025 ställer höga krav på att andelen gemensam utveckling ökar i snabbare takt än hittills. Det kräver också ett förtydligande av rollerna, ansvarsfördelningen och samverkanformerna gentemot staten, och framför allt eHälsomyndigheten.
Men det vore fel att bara gnälla och säga att ingenting händer – det finns mycket bra som redan gjorts. Men en del som sällan diskuteras är den viktiga rollfördelningen mellan det offentliga och det privata: Det offentliga bör fokusera på att fastställa standarder, kvalitetssäkring, ersättningsmodeller och en patientsäker hantering av information. Utvecklingen av funktionalitet kan till stor del överlåtas till privata aktörer under konkurrens. Det är viktigt att hålla i minnet att den privata utvecklingen inte kommer att invänta den offentliga.
Ur ett läkemedelsperspektiv är utmaningen att Sverige måste kunna sända samma positiva signaler som de länder som redan i dag levererar sammanhållen vårddokumentation för hela befolkningen. Vi måste lyckas förverkliga den potential som Sverige har i att kunna leverera den data som alla efterfrågar kring läkemedels användning i klinisk vardag. Potentialen finns men i praktiken går det nästan aldrig att få fram den dokumentation som behövs när ett nytt läkemedel introduceras. Det är inte alldeles lätt att få till, men det är helt nödvändigt för att kunna attrahera läkemedelsföretagens investeringar till Sverige och bidra till en utveckling där hälso- och sjukvården betalar för faktiska resultat, och inte per piller. Det gäller att det trots allt ganska lilla landet Sverige lyckas agera samlat och nationellt eftersom vi inte har råd att fumla bort våra konkurrensfördelar.
Den nya nationella eHälsovisonen är det första viktiga steget, nu behövs hårt arbete, rejäla investeringar, och lite kraftiga nypor därtill.