För alla som på något sätt jobbar med läkemedel är patienternas säkerhet viktigare än allting annat. Läkemedel som förskrivs till en patient syftar till att lindra eller bota sjukdom, utan att orsaka skada. Därför är det ganska märkligt att i dag kan varken patienten själv eller läkare och annan personal inom sjukvården få en överblick över alla läkemedel som förskrivits till den enskilde.
Men efter många års diskussion och misslyckanden kom det till slut ett förslag från Socialdepartementet om en sammanhållen nationell läkemedelslista, som nu varit ute på remiss. Det fanns med rätta stora förväntningar på förslaget, som i praktiken handlar om en sammanslagning av två lagar, receptregisterlagen och lagen om läkemedelsförteckning. Ett väldigt litet steg när så mycket mer skulle behöva göras, tycker många, men likväl ett viktigt steg. Om det genomförs som tänkt får det positiva effekter omedelbart för den enskilde patienten, och för hela läkemedelssystemet på lite sikt.
Nationell läkemedelslista ger bättre möjligheter att följa upp hur läkemedel används, såväl på individnivå som på övergripande samhällsnivå. Och detta är helt nödvändigt. Behovet av att kunna följa både det medicinska och ekonomiska värdet av nya behandlingar inom sjukvården ökar i snabb takt, och kommer att vara avgörande för att nya läkemedel ska kunna utvecklas och introduceras. Genom de olika lagändringar som föreslås stärks också förutsättningarna för forskning, vilket är ett måste om vi vill förverkliga ambitionen att Sverige ska bli en ledande Life Science-nation.
Vi inom läkemedelsbranschen ser läkemedelslistan som en språngbräda för ett mer strukturerat informationsflöde inom hälso- och sjukvården, med eHälsomyndigheten som nav och nationell aktör. Samtidigt är det endast ett första steg då förslaget endast omfattar läkemedel som förskrivs på recept och expedieras på öppenvårdsapotek. Det saknas i dag förutsättningar för att föra in uppgifter om läkemedel som tillhandahålls inom sjukvården, så kallade sjukhusläkemedel. Det saknas helt enkelt strukturerad information om dessa läkemedel, men man kan hoppas att läkemedelslistan blir en språngbräda även för ordning och reda på det området.
Stora delar av regeringens förslag handlar om att hitta, utan att riktigt lyckas, en avvägning mellan patientsäkerhet och den enskildes integritet. Därför är det inte förvånande att Datainspektionen är kritisk på en rad punkter. Myndigheten underkänner dessutom helheten, då förslaget inte tar hänsyn till EU:s kommande dataskyddsförordning. Jag hoppas att de utredningar som pågår inom Socialdepartementet kring att anpassningar för EU-lagstiftningen även kan ge de svar som krävs för läkemedelslistan.
Det är alldeles självklart att ett gott integritetsskydd måste byggas in i ett system som hanterar känsliga personuppgifter. Men lika självklart måste samhället sätta ned foten kring att en god och kvalitetssäkrad sjukvård kräver tillgång till känsliga uppgifter. Det ligger i vårdens natur. Jag kan inte se att hänsyn till den enskildes integritet måste stå i konflikt med att den oerhörda mängd data som varje dag genereras inom vården tas om hand på ett sätt som utvecklar och förbättrar sjukvården, och som kan användas för att forska fram bättre behandlingar och metoder.
Jag och många med mig kan drömma om en tid när all vårddokumentation är strukturerad och kan användas för olika ändamål, utan att det innebär en extra belastning för hälso- och sjukvården. En tid när våra lagar är anpassade för bättre patientsäkerhet och för att vi ska kunna ha en infrastruktur som ger såväl vården som forskande företag snabb tillgång till den hälsodata som skapas varje dag. Detta kommer knappast att ske innan e-hälsovisionen uppnåtts år 2025, och kanske inte ens då. Den nationella läkemedelslistan är ett viktigt första steg i rätt riktning mot visionen. Därför måste läkemedelslistan, med föreslagna lagändringar, realiseras.