Gabriel Wikström

Liksom sina företrädare av olika politisk färg på posten som sjukvårdsminister står Gabriel Wikström på en balansbräda där statens nationellt styrande roll ska definieras och vägas mot att sjukvården är ett regionaliserat ansvarsområde med landstingen som sjukvårdshuvudmän. Men mot bakgrund av de utmaningar som ett förändrat sjukdomspanorama för med sig och den medicinska utvecklingen lyfter han flera gånger fram samordning som ett nyckelord. I stället för antingen nationellt eller regionalt ska samordning få hela sjukvården att gå i den utpekade riktningen.

– Den decentraliserade sjukvårdsstrukturen i Sverige har alltid gjort det svårt för staten att kunna gå in och ta en tydlig ledarroll. Men jag tycker att det nu är dags att vi gör det på ett antal strategiska områden. Det gäller exempelvis kompetensförsörjningen, e-hälsofrågor och digitalisering och Sveriges indelning i regioner. Det handlar inte om den gamla konflikten huruvida vi ska ha en nationell eller en regional hälso- och sjukvård, utan framtiden kommer att kräva gemensamma lösningar mellan de olika politiska nivåerna. Mer av samordning, säger Gabriel Wikström i en intervju med LIFe-time.se.

En gigantisk utmaning

Under titeln Sjukvårdsdialog träffar han alla landstingsledningar för att ta del av regionala förutsättningar och problem, och för att diskutera de prioriteringar som regeringen gör från statens sida. Vad är det då för lägesbild han får av tillståndet i hälso- och sjukvården?

– Den svenska sjukvården är bra på väldigt mycket, och det ser vi också i olika rankningar. Men vi har samtidigt en gigantisk utmaning framför oss, som ligger i att ställa om hela hälso- och sjukvårdssektorn. Vi har en sjukvård som liksom i många andra länder är anpassad efter sällanbesökarna, de som kommer in vid en infektion, med ett brutet ben eller efter någon annan olycka. De får vård och går förhoppningsvis friska därifrån. Men i dag går 80-85 procent av sjukvårdens resurser till personer som lider av kroniska sjukdomar, och behoven kommer att öka ytterligare. Det är för denna grupp som vi måste ställa om hälso- och sjukvården. Vi måste göra sjukvården mer patientcentrerad, olika delar av vårdsystemet måste kunna jobba bättre ihop, och sjukvården måste bli bättre på att samverka med det omgivande samhället, säger Gabriel Wikström.

Färre större regioner

Nyligen presenterade den statliga Indelningskommittén, politikerna Barbro Holmberg (S) och Kent Johansson (C), ett förslag till en ny länsindelning med sex jämnstarka regioner som ska ersätta dagens 21 landsting. Förutsatt att det politiska systemet den här gången klarar av att fatta de nödvändiga besluten, till skillnad mot när tidigare förslag lagts fram, kan den nya indelningen träda i kraft 2019.

Gabriel Wikström menar att den nya indelningen i sex regioner är nödvändig för att sjukvården ska klara den omställning han anser krävs.

– Att vi kan genomföra regionaliseringen är helt avgörande för sjukvården, och jag har varit en av dem som propagerat för att vi måste se regionfrågan i första hand ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Det är dit de stora pengarna går och det är där de stora vinsterna finns med större regioner. Det handlar om att bättre kunna bibehålla kompetens och erfarenhet. Det krävs större ekonomiska muskler för att kunna göra nödvändiga investeringar och genomföra utvecklingsarbete. Det blir också lättare att samverka mellan regionerna, mellan regioner och kommuner och med andra aktörer, säger Gabriel Wikström.

– Säg att vi skulle ha sex regioner på plats. Då skulle det också bli lättare att samverka med staten. Jag skulle kunna samla regionerna runt mitt mötesbord på departementet och faktiskt kunna lösa en hel del frågor den vägen. Mycket av de medel som betalas ut från statlig nivå och som vi nu löser via överenskommelser med SKL skulle vi i framtiden kunna skräddarsy till regionerna. Regionindelningen för med sig fantastiska möjligheter att fördjupa samarbetet mellan nationell och regional nivå.

Politisk oförmåga

Regionfrågan har varit aktuell under decennier men alltid stupat på att frågan skär rakt igenom de politiska partierna, vilket blockerat förändringar. Den här gången tycks de flesta tro på en ny indelning, även om kritiken efter Indelningskommitténs "diskussionsunderlag" varit skarp från vissa landsting, exempelvis Halland.

– Det finns alltid motstånd och oro i sådana här stora processer, och det ska man ta på allvar. Men jag tror att vi är många i dag som inser att vi måste genomföra detta. Vi har pratat om det i många år och nu är det dags att sätta spaden i marken, säger Gabriel Wikström.

Det finns också ett antal framlagda tunga statliga utredningsförslag som påvisar betydande strukturella problem inom hälso- och sjukvården, med förslag på åtgärder som knappast kan genomföras med nuvarande länsindelning. En är Göran Stiernstedts utredning om vårdens effektivitet. En annan är Måns Roséns utredning om den högspecialiserade hälso- och sjukvården.

– För den högspecialiserade vården handlar det om att flytta delar mellan olika landsting och att koncentrera verksamheter. Men jag tror att alla inser behovet av dessa åtgärder för att få en mer effektiv vård och inte minst att värna patientsäkerheten.

Ny läkemedelsutredning

Inom läkemedelsområdet finns gränssnitten mellan den nationella och den regionala nivån på flera olika sätt. Dels genom statliga subventionsbeslut och finansiering av läkemedelsförmånen för receptläkemedel i kombination med det regionala kostnadsansvaret, dels genom de helt landstingsfinansierade sjukhusläkemedlen. Efter domen i högsta förvaltningsdomstolen i det så kallade Cimzia-målet, som tolkas på olika sätt av olika aktörer, menar Gabriel Wikström att det är dags att se över pris- och subventionssystemet för läkemedel i en ny statlig utredning.

– Vi har i Sverige ett ganska unikt pris- och subventionssystem och det har tjänat oss väl. Vi har också kunnat göra en överenskommelse med läkemedelsindustrin där vi under ett antal år faktiskt kunnat få lägre priser på läkemedel, tack vare att man var beredd att sänka priser på läkemedel enligt 15-årsregeln. Samtidigt är det viktigt att det offentliga säkerställer en snabb introduktion av nya läkemedel i vården. Vi behöver se över så att detta fungerar. Nu har vi också fått en situation där vi riskerar att hela modellen undergrävs genom att man gör regionala upphandlingar vid sidan av. Därför behöver vi se över detta.

Är det viktigt att bevara ett nationellt pris- och subventionssystem för läkemedel?

– Det är mycket viktigt att vi har ett nationellt system. Ett av grundfundamenten är ju att vi kan göra nationella hälsoekonomiska bedömningar av nya läkemedel. Jag tror att alla inser att det här är frågor som kräver långsiktighet och då behövs tydliga spelregler och transparens. Om man ska överge det nationella systemet för regionala upphandlingar eller liknande så kanske man uppnår kortsiktiga ekonomiska vinster, men vi riskerar att förlora mycket på längre sikt.

Generella statsbidrag att föredra

Gabriel Wikström lyfter också fram samordning som nyckelordet när det gäller statens kanske främsta styrmedel för hälso- och sjukvården, statsbidragen till landstingen. Han är tydlig med att regeringen vill frångå den tidigare alliansregeringens metod med specialdestinerade statsbidrag för att uppnå önskvärda förändringar till förmån för generella statsbidrag till kommuner och landsting. De tio extra miljarderna som aviserades den 4 april var ett exempel på detta.

– Jag menar att prestationsbaserad ersättning, som exempelvis kömiljarden, riskerar att tränga ut andra verksamheter och riskerar att bli byråkratiska och ineffektiva. Jag tror mer på generella insatser där vi kan sluta tydliga överenskommelser med SKL, som vi exempelvis gör inom satsningen på cancerområdet.

Mer bindande riktlinjer

Nationella riktlinjer från Socialstyrelsen är ett annat sätt för staten att styra sjukvården. Bristande följsamhet till riktlinjerna ute i landstingen vilket gör vården ojämlik har under lång tid lyfts fram och kritiserats. Nu har TLV:s generaldirektör Sofia Wallström fått i uppdrag att utreda om och i så fall hur riktlinjerna kan bli mer bindande eller obligatoriska att följa för sjukvården. Gabriel Wikström ser förändringar i den riktningen som ett viktigt steg mot en mer jämlik hälso- och sjukvård.

– Vart man än kommer i landet ska man mötas av en sjukvård som har de senaste kunskaperna och som följer den senaste evidensen och forskningen på området. Ibland framställs detta som ett motsatsförhållande till ett regionalt ansvar för och inflytande över hälso- och sjukvården. Men legitimiteten för regional bestämmanderätt kommer från att medborgarna känner förtroende för hälso- och sjukvården, och från att medborgarna vet att de får jämlik vård i hela landet, säger Gabriel Wikström.