Den 7 januari i år identifierades det då okända virus som hade börjat spridas i den kinesiska staden Wuhan som en ny typ av coronavirus, ett virus som senare gavs namnet SARS-CoV-2. Den 2 december godkände läkemedelsmyndigheten i Storbritannien det första vaccinet mot coronaviruset. Beslutet gäller endast Storbritannien, men den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA har aviserat att ett godkännande för användning inom alla EU-länder kan komma före årsskiftet.
Mellan datumen ovan gick det 330 dagar. Hur har det kunnat gå så snabbt att utveckla vacciner mot coronaviruset? Den frågan ställer sig många i dag. Även vi som arbetar inom läkemedelsbranschen har överraskats av den rekordsnabba utvecklingen. I början av mars skrev jag en ledare här i Life-time som redogjorde för den massiva globala forskning som då hade startats. Små forskningsbolag, akademiska forskarlag och stora läkemedelskoncerner hade i olika konstellationer, och med stöd av internationella samarbetsinitiativ som CEPI och offentliga investeringar, dragit igång forskning kring vacciner med en intensitet världen tidigare aldrig sett.
Samtidigt var det så mycket som kunde gå fel. Även om vaccinkandidater utvecklades med hög prioritet fanns det inga som helst garantier för att de skulle visa tillräcklig effekt, eller vara utan allvarliga biverkningar när de prövades på människor i stora kliniska prövningar. Inom all medicinsk utveckling går det ett stort antal misslyckade projekt på varje nytt läkemedel eller vaccin. Så då i början av mars bedömde jag och andra inom branschen att om den normala tiden för vaccinutveckling kunde kortas till 3-5 år så vore det att betrakta som en stor framgång.
Men nu står vi vid porten till en helt ny fas under coronapandemin – att påbörja vaccination. Vägen hit klarade den globala medicinska vetenskapen av på 330 dagar. Om ett Nobelpris skulle kunna tilldelas världens samlade vaccinforskning skulle det bli svårt att hitta en mer välförtjänt mottagare. För det som mer än något annat förklarar den medicinska landvinningen är att alla har jobbat tillsammans!
Om man tittar på det lite mer i detalj finns det ett antal faktorer som förklarar forskningsframgången vi nu bevittnar. Jag ser åtta viktiga faktorer som bidragit till vaccinutvecklingen under 2020:
- Det som orsakade sjukdomen blev snabbt känt. Att det kunde konstateras att det handlade om ett coronavirus och att den genetiska koden publicerade tidigt gjorde att forskarvärlden inte behövde lägga tid på att upptäcka och förstå sjukdomsmekanismen. Det är den grundforskning som många gånger normalt krävs. Gruppen coronavirus var kända sedan tidigare, och det fanns en förståelse för att de kan vara mycket dödliga, utifrån tidigare utbrott av sars och mers.
- Befintliga utvecklingsprojekt om coronavirus. Forskare har kunnat utgå från kunskap om hur kroppen reagerar på coronavirus från tidigare coronaepidemier och vaccinutvecklingsprojekt. Kunskap om hur immunförsvaret reagerar på coronavirus och olika delar av viruset är vägledande och avgörande i vaccinutveckling, och här fanns redan viktig information tillgänglig (exempelvis spike-proteinets betydelse).
- Extremt hög prioritet. På grund av den allvarliga pandemin har ett stort antal aktörer givit vaccinutveckling extremt hög prioritet. Personal och andra resurser har ställts om och snabbt och i mycket stor omfattning allokerats till vaccinforskning och utveckling. Detta har möjliggjort mycket stora kliniska studier i olika delar av världen. I genomsnitt ingår mer än 50 000 personer i studierna för dessa vaccinkandidater.
- Strategisk samverkan mellan aktörer, i en omfattning vi inte sett tidigare. (Små biotech-bolag i samverkan med stora vaccinföretag, universitet som samverkar med vaccinföretag). Men även samverkan mellan företag och myndigheter, både inom EU och nationellt.
- Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. När den genetiska koden blev känd gjorde modern bioteknik och molekylärbiologi det möjligt att utveckla vaccinkandidater på ett helt nytt sätt än för 20 år sedan. Förenklat uttryckt kan vi i det här läget skräddarsy vacciner med hög precision.
- Parallella processer. Olika utvecklingssteg har i vissa fall utförts parallellt istället för efter varandra tidsmässigt. Preklinisk utveckling och kliniska studier har pågått och pågår samtidigt. Detta har kortat den totala utvecklingstiden.
- Beredskap för pandemier. Det fanns vid årets början en internationell beredskap för vaccinutveckling vid pandemi. Det tydligaste exemplet är CEPI (Coalition for Epidemic Preparedness Innovation), ett internationellt konsortium baserat i Oslo, med ett antal utvecklingsprojekt igång. CEPI delfinansierar flera av de nu aktuella vaccinkandidaterna.
- Tidiga internationella avtal. Att USA och EU tidigt tecknat avtal med företag som utvecklar dessa vacciner har underlättat både för stora kliniska studier och för tidig storskalig produktionsuppbyggnad, något som normalt sker först efter myndighetsgodkännande.
Att ett första vaccin mot sjukdomen nu är godkänt i Storbritannien, och att EU-kommissionen avser att godkänna vaccin redan före årsskiftet är en avgörande milstolpe i kampen mot covid-19. En fantastisk bedrift av tiotusentals inblandade personer i projekten!