Alla pratar om patientcentrerad vård men pratar ofta om olika saker. Detta skapar en otydlighet som kan innebära besvikna patienter som tolkar begreppet annorlunda än vad vårdgivaren gör. I en ny rapport om ”Patientcentrerade vårdmöten”, som har skrivits på uppdrag av Forum för Health Policy och LIF – de forskande läkemedelsföretagen, poängteras behovet av en diskussion som mynnar ut i en gemensam definition och förståelse av begreppet
Patientcentrering i vården är ett begrep som används allt mer i diskussionen om hur patienters inflytande över sin vård ska öka. Ett exempel är patientlagen som trädde i kraft den 1 januari 2015 som syftar till att stärka patientens ställning.
Ökad patientcentrering ses även som ett sätt att förbättra sjukvårdens betyg när det gäller patientens syn på bemötande med mera. I flera internationella jämförelser hamnar Sverige långt ner på listan i detta avseende samtidigt som Sverige har topplaceringar när det gäller medicinsk kvalitet på vården.
En mer aktiv roll
Mer inflytande för patienter är också i linje med en allmän samhällstrend som handlar om att vi som medborgare ska ta en mer aktiv roll och välja inte bara el- och telebolag utan även utförare av vår vård och omsorg.
Enligt rapporten saknas fortfarande en allmänt accepterad definition och det finns även en osäkerhet i användningen av begreppet patientcentrering. Inte minst den nya patientlagen gör det angeläget att utreda detta.
Stort förtroende hos medborgarna är en förutsättning för att kunna bedriva en offentligt finansierad vård. Ökat inflytande för patienter är ett sätt att stärka förtroendet, men samtidigt utmanas en hörnpelare i vårdens auktoritet – läkarnas expertkunnande.
Läkarroll utmanas
Läkarvetenskapens traditionella tolkningsföreträde utmanas i ett läge där patienter i högre grad förväntas ta ansvar för sin vård. Det finns en komplex balansgång mellan patientens självbestämmande och sjukvårdens bedömning av lämpliga insatser utifrån vetenskap och beprövad vetenskap. Sjukvården ska bemöta patienter med respekt, men hur denna respekt ska uttryckas i praktiken är oklar.
Ytterligare en komplex fråga är val av behandling. Vården ska enligt lagen utformas och utföras så långt som möjligt i samråd med patienten. Patienter ska kunna vara delaktiga i beslut om behandling, men det finns en gräns för delaktigheten. Patientens krav eller önskemål får inte leda till att vården sker utan stöd i vetenskap och beprövad vetenskap. Sjukvårdens tolkningsföreträde finns kvar och det är sjukvården som avgör vilka alternativ som patienten ska kunna välja emellan.
Vården behöver inte se hela människan
”Att se hela människan” och inte bara skadan eller sjukdomen kan vara en del av patientperspektivet. Många aktörer talar om att vården måste ha en helhetssyn på patienten, men patientlagen säger inget om andra dimensioner (till exempel sociala, känslomässiga eller andliga) än den medicinska. Sjukvården har alltså inga andra skyldigheter att tillgodose andra behov än de rent medicinska.
Rapportförfattarna konstaterar att flera dimensioner av patientcentrering saknas i lagen. De menar att svaret på frågan om lagen ger förutsättningar för, eller hindrar, patientcentrering beror på hur begreppet ska tolkas. Och i en situation där det saknas en allmänt accepterad definition behåller sjukvården tolkningsföreträdet och patienten kommer fortsatt att ha en passiv mottagande roll.
Rapporten är skriven av docent Ulrika Winblad och medarbetarna Malin Masterton och Linn Boström, Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala Universitet.
Den ingår i ett projekt om totalt fem rapporter från Forum för Health Policy och tar upp olika aspekter på kvalitet i svensk hälso- och sjukvård, omsorg samt forskning. Projektet har letts av Peter Daneryd och inledningsvis har Josefin Lundgren varit koordinator.
Bild
Bildcollage rapporten. Foto: LIF (CC BY-NC-ND 3.0)
