Arvid Carlsson – ett forskargeni

Christian Dahlström utbildade sig först till ekonom, men bytte inriktning när han i tjugoårsåldern drabbades av depression och paniksyndrom. Han började läsa på om psykisk sjukdom och insåg att det fanns viktig och faktiskt upplyftande information som många inte kände till.

Han gick en journalistutbildning och började skriva om psykisk sjukdom, vård och forskning. Bland annat gör han podden Sinnessjukt. I arbetet med ett av avsnitten upptäckte han av en slump att det inte fanns några biografier eller dokumentärer om hjärnforskaren och Nobelpristagaren Arvid Carlsson.

– Det framstod som väldigt märkligt, närmast befängt. Det fanns alltså inget skrivet för en bred allmänhet, som jag verkligen tycker bör känna till vem Arvid Carlsson var, säger Christian Dahlström.

Livslång forskning om hjärnan

Arvid Carlsson föddes 1923 och utbildade sig till läkare och forskare i Lund. Hans doktorsavhandling handlade om kalciumomsättning i skelettet, men när han på femtiotalet fick chansen till ett halvårs forskning hos den världsledande amerikanska farmakologen Bernard Beryl Brodie började ett livslångt forskararbete om hjärnan.

Vid den tiden pågick en debatt om hjärnans signalöverföring som skämtsamt kallats ”soups vs. sparks”, soppor mot gnistor. Några forskare hade funnit tecken på att hjärnan kunde innehålla kemiska signalsubstanser, men de allra flesta ansåg att den enbart signalerade med elektricitet. Man kände till ett par signalsubstanser kopplade till nervsystemet ute i kroppen, men trodde att de enbart spelade sin roll där.

De rörliga kaninerna

En av Brodies kollegor hade upptäckt att om ämnet reserpin injicerades i försökskaniner tömdes deras hjärnceller på ämnet serotonin. Djuren blev orörliga och synbart apatiska. Brodie hade ett stort intresse för serotonin, men Arvid Carlsson blev mer nyfiken på ett annat ämne, noradrenalin. Väl hemma i Sverige kunde han visa att även det ämnet sjönk i hjärnan vid injektion med reserpin. Han ville veta om det gick att höja halterna av noradrenalin genom att tillföra ämnet levodopa eller L-dopa, som det också kallas. L-dopa omvandlas i hjärnan till dopamin, vilket i sin tur är en förform till noradrenalin. Carlsson injicerade L-dopa i de ”apatiska” kaninerna – och effekten var häpnadsväckande. Inom loppet av en kvart kunde djuren skutta runt.

Men noggranna mätningar visade något överraskande: halten av noradrenalin var fortfarande låg. Däremot hade halten av dopamin ökat. Arvid Carlsson drog slutsatsen att dopamin i sig självt var en signalsubstans, med stor betydelse för motoriken. Han la fram hypotesen att det är dopaminbrist som leder till Parkinsons sjukdom och att sjukdomen borde kunna behandlas med levodopa. Han fick rätt. Fortfarande i dag, sjuttio år senare, är detta den vanligaste parkinsonsbehandlingen.

Det var främst för upptäckterna kring dopamin som Arvid Carlsson fick Nobels pris i fysiologi eller medicin år 2001. Men även om det arbetet är hans mest kända, är det långtifrån den enda viktiga insatsen.

– Det jag tycker är slående med Arvid Carlsson är att han gjorde flera stora upptäckter som rör helt olika saker. Som forskare var han extremt talangfull och egensinnig, kompromisslös och med hundra procent integritet, säger Christian Dahlström.

Viktiga upptäckter kring depression och psykos

Depression var ett annat forskningsspår. Tillsammans med kollegan Kjell Fuxe gjorde Arvid Carlsson upptäckter som satte nytt ljus på den tidens antidepressiva läkemedel. Tricykliska antidepressiva (TCA) hade börjat användas på 1950-talet och kom att dominera i fyrtio år. De var effektiva men gav ofta biverkningar och var dessutom mycket giftiga vid överdoser. TCA påverkade flera av hjärnans signalsubstanser, och det var Carlsson, Fuxe och deras kollegor som fick idén att det avgörande kanske var påverkan på ämnet serotonin. I så fall skulle läkemedel som enbart ökade serotoninhalten kunna ha samma effekt men färre biverkningar. Detta la grunden för utvecklingen av de antidepressiva som är mest använda i dag, så kallade SSRI-preparat (selektiva serotonin-återupptags-hämmare).

Även på området antipsykotiska läkemedel gjorde Arvid Carlsson viktiga upptäckter. Läkemedlet klorpromazin hade under 1950-talet revolutionerat behandlingen av framför allt schizofreni, men exakt vad medicinen gjorde i hjärnan var inte känt. I Christian Dahlströms podd beskrivs hur Arvid Carlsson och hans laboratorieassistent Margit Lindqvist kunde visa att de mediciner som fungerade bäst mot psykos verkade blockera dopaminreceptorer. Det ledde till den så kallade dopaminhypotesen: att för höga halter dopamin är en viktig orsak till schizofreni. Resultatet blev nya antipsykotiska läkemedel med lindrigare biverkningar än de gamla.

Christian Dahlström säger att just Arvid Carlssons schizofreniforskning bidrog till hans eget intresse för Nobelpristagaren.

– Som vuxen fick jag veta att min mamma led av schizofreni. Jag växte upp i fosterfamilj, men som liten fick jag bara höra att hon knarkade och drack och att det var därför hon inte kunde ta hand om mig. Kanske var hennes missbruk en konsekvens av sjukdomen, säger Christian Dahlström.

Ett annat sätt att se på läkemedelsutveckling

Arvid Carlsson ägnade sitt liv åt grundforskning, att förstå hjärnans mekanismer. Men hela tiden hade han blicken fäst på patienterna. I podden berättas historian om hans nära samarbete med läkemedelsföretaget Hässle, och vilken stor betydelse det fick både för Hässle och ägaren Astra, och för patienter världen över.

– På den tiden var många läkemedelsföretag tydligen ganska primitiva. Det var vanligt att ta ett befintligt läkemedel, ändra lite på molekylen och hoppas att man skulle få fram en bättre eller lika bra medicin som inte inkräktade på patentet. Arvid Carlsson verkar ha fått Hässle att tänka på ett nytt sätt, säger Christian Dahlström.

Hässles forskningschef Ivan Östholm bjöd på lunch och la fram företagets olika projekt för Arvid. Vilka borde de satsa på? Inga, blev det överraskande svaret. Arvid Carlsson tyckte att Hässle skulle lägga sin kraft på att förstå biologiska mekanismer. Då skulle det visa sig vilka substanser man behövde utveckla för att bota olika sjukdomar.

Istället för att avfärda honom, lyssnade Ivan Östholm. I samarbete med forskare vid Sahlgrenska akademin där Arvid Carlsson var professor i farmakologi, började Hässle utforska flera medicinska tillstånd. Kunskaperna la grunden för storsäljare mot bland annat högt blodtryck, astma, och magsår. Det var också det här samarbetet som gjorde det möjligt för Astra att på 1980-talet lansera det allra första SSRI-läkemedlet. Det blev dock kortlivat. Redan året efter lanseringen drogs det in, sedan en ovanlig men allvarlig biverkan upptäckts.

– Arvid själv menade att skälet till biverkan kunde vara att man rekommenderat för höga doser av läkemedlet för att säkert se tydlig effekt, berättar Christian Dahlström.

Många substanser kvar än i dag

Arvid Carlsson var besviken och frustrerad. Både över misslyckandet och över att Astra inte valde att gå vidare med en annan, liknande substans som han också varit med om att utveckla. Istället blev det företaget Lilly som lanserade den första riktiga storsäljaren på området, Fluoxetin, då under namnet Prozac. I podden framgår att Arvid Carlsson även hade ett finger med i spelet när företaget Lundbeck tog fram ett annat SSRI-preparat, Citalopram, som lanserades på 1990-talet. Carlsson gav företaget råd i utvecklingen.

– Många av de substanser han låg bakom lever kvar än i dag. När han samarbetade med läkemedelsbolag var han ofta smart och skrev avtal om att han skulle återfå rättigheterna om företaget valde att inte gå vidare med en substans. På det viset kunde han fortsätta forska eller låta andra göra det, säger Christian Dahlström.

Minst en av de substanserna ingår fortfarande i forskningsprojekt. Det är en dopaminpåverkande molekyl med ny verkningsmekanism som möjligen kan ge mindre biverkningar än dagens alternativ. I dag är det Arvid Carlsson-fonden som driver arbetet, med finansiering från bland andra Vetenskapsrådet.

Provocerad av hierarkier

Christian Dahlström konstaterar att Arvid Carlsson inte verkar ha varit så intresserad av förtjänsten från läkemedelsförsäljningen, utan mer av att se sina idéer komma till nytta. Mot slutet av livet pratade han dessutom mycket om vikten av fri och stark grundforskning. Han beskrev sin egen tidiga karriär som en period då att vara universitetsforskare innebar att man kunde vara säker på att ha lön och forskningsmedel.

– Han var väldigt kritisk mot den senare tidens utveckling. Totalt sett finns det förmodligen mycket mer pengar i forskningen i dag, men forskare måste slåss om pengarna. De måste vara mer säljare, lägga mycket tid på att söka anslag, och det tyckte Arvid Carlsson var negativt.

En sak till verkar ha varit betydelsefull för Arvid Carlsson: Att få rätt. I podden beskrivs hur överraskad och provocerad han blev när han i början av sin karriär såg tydliga hierarkier i forskarvärlden: de mest seniora forskarna blev automatiskt hyllade medan en nykomling som han själv inte togs på allvar, trots välgjorda experiment. Livet igenom gjorde han sig känd för att själv skoningslöst kritisera andra forskare som han inte tyckte gjorde ett tillräckligt bra jobb, och avslöja svagheter i deras arbete utan några personliga hänsyn.

”Majoriteten har nästan alltid fel,” sa en drygt 80-årig Arvid Carlsson i en intervju i Göteborgs-Posten 2005. Forskning handlar inte om att hitta en gyllene medelväg, inskärpte han, utan om att hitta sanningen. I podden hörs hans röst i en intervju av amerikanska Society for Neuroscience: ”Om man gör något som är värdefullt, då kan människor inte tro på det. För de är inte där ännu i tanken”. Christian Dahlström ler lite åt det.

– Ja, det är lätt sagt om man är ett geni. De flesta som gör något som uppfattas som orimligt har ju helt enkelt gjort något fel. Men Arvid Carlsson, han fick alltid rätt.

Arvid Carlsson arbetade fram till sin död. Han blev 95 år gammal.