Det har blivit allt vanligare att läkemedelsföretag efter så kallade trepartsöverläggningar med prismyndigheten TLV och regionerna tecknar en sidoöverenskommelse med regionerna om en viss återbäring, eller rabatt på försäljningspriset. I år beräknas återbäringen från företagen, som delas mellan regionerna och staten, sammanlagt uppgå till ungefär tre miljarder kronor. Ofta är dessa avtal om återbäring en förutsättning för att ett läkemedel ska få statlig subvention och därmed kunna förskrivas till patienter inom ramen för högkostnadsskyddet. Syftet med systemet är snabbare tillgång till viktiga behandlingar för patienter, och lägre kostnader för regionerna.

Problemet är att detta system för ordnat införande av läkemedel och avtal om återbäring, som staten och regionerna lagt stora resurser på att utveckla, krockar med systemet för parallellimport av läkemedel. I alla återbäringsavtal finns en klausul om att återbäring ska betalas för all försäljning av läkemedlet, oavsett om förpackningen sålts av det svenska företaget eller av en parallellimportör. Detta skapar stora problem och osäkerheter för såväl läkemedelsföretagen som regionerna. Redan 2016 påtalade Lif och SKR problemet i en gemensam skrivelse till regeringen, men ändå har inga initiativ ännu tagits för att rätta till detta.

Ett parallellimporterat läkemedel är exakt samma läkemedel som det som tillhandahålls av det svenska läkemedelsföretaget. Det köps upp av en importör som utnyttjar prisskillnader och valutaförändringar mellan olika länder i Europa. Apotekens utbyte till parallellimporterade läkemedel förändrades i samband med apoteksomregleringen 2009. För att öka intresset för etablering på den nya marknaden gavs apoteksföretag rätt att förhandla till sig lägre inköpspriser på parallellimporterade läkemedel. Genom denna extra marginal kunde lönsamheten i apoteksbranschen öka.

Avtalen med apoteken gör att det inte finns incitament för parallellimportörer att teckna avtal om återbäring med regionerna. Effekten blir att ett parallellimporterat läkemedel när ett sådant finns tillgängligt kommer det sannolikt att lämnas ut till patienten, eftersom det ger större marginal för apoteksföretaget. Problemet är att det svenska läkemedelsföretaget därefter får betala återbäring till regionerna och staten på en läkemedelsförpackning som företaget inte sålt. Den har ju sålts av ett helt annat företag.

Detta problem har blivit allt större i takt med att antalet avtal om återbäring ökat. De svenska företagen tvekar nu i större utsträckning att ingå sådana avtal, eftersom det innebär för stora ekonomiska risker. Konsekvenserna kan bli allvarliga för patienters tillgång till viktiga läkemedel när ett företags internationella huvudkontor säger nej till att teckna avtal under sådana förutsättningar. Det är ganska rimligt – varför ska man ge återbäring på ett annat företags försäljning? Då lanseras inte läkemedlet alls i Sverige. Och nyligen togs ett läkemedel ut ur förmånssystemet eftersom försäljningen innebar en faktisk förlust för läkemedelsföretaget.

Om å andra sidan klausulen i avtalen togs bort och läkemedelsföretagen endast lämnade återbäring på de förpackningar företaget själv sålt hamnar den ekonomiska osäkerheten hos regionerna. Det skulle medföra en lägre återbäring till regionerna eftersom den skulle utebli när läkemedelsförpackningar som parallellimporterats expedieras. Därför är klausulen i dag en förutsättning för att regioner ska teckna avtal.

Lösningen måste sökas i hur systemet kan förändras på ett sätt som varken äventyrar patienters tillgång till viktiga läkemedel, regionernas ekonomi eller apotekens förutsättningar. Lif har i dagarna skickat en skrivelse till Socialdepartementet där vi hemställer om att prismyndigheten TLV får i uppdrag att snabbt ta fram förslag för att hantera situationen. Grunden måste vara att varje företag ska betala rabatten på försäljningen av sin egen produkt, oavsett om det är en läkemedelskoncerns svenska marknadsbolag eller ett parallellimporterande företag.

Lif anser att en ansökan till TLV om subvention för ett parallellimporterat läkemedel måste kunna visa kostnadseffektivitet även när det finns ett återbäringsavtal mellan det  svenska läkemedelsföretaget och regionerna. Antingen måste parallellimportören teckna ett eget återbäringsavtal med regionerna eller anpassa sitt begärda listpris i motsvarande mån. Staten behöver ge såväl företagen som regionerna besked kring hur ett problem som blivit allt större ska hanteras för att minska risken att svenska patienter inte får tillgång till de läkemedel som de behöver.