Dödligheten i cancer är högre inom utsatta grupper. En signal som visar att Sverige har ett strukturellt och återkommande problem, anser Socialstyrelsens expert Mef Nilbert.
Cancerdiagnoserna i Sverige fortsätter att öka och förra året rapporterades 80 764 maligna tumörer hos 73 861 personer. Hudcancer är den tumörsjukdom som ökat mest både bland män och kvinnor – den genomsnittliga ökningen de senaste 20 åren för malignt melanom och andra hudcancertyper ligger mellan fyra och sex procent per år.
Fler insjuknar och dör inom utsatta grupper
Men Socialstyrelsens statistik för 2024 visar också att det är tydliga skillnader mellan personer som lever i välbärgade områden och personer i grupper med sämre socioekonomiska förutsättningar – både när det gäller insjuknande och dödlighet.
I socioekonomiskt utsatta grupper är det vanligare att både insjukna i och dö av lungcancer, urinblåscancer och livmodercancer. Dödligheten i den här tumörsjukdomarna är ungefär dubbelt så hög som hos mer välbärgade grupper. Även diagnosen bukspottkörtelcancer leder till högre dödstal för personer i socioekonomiskt utsatta grupper.
– Det som bekymrar mest är den ökade risken för och den ökade dödligheten i de mer svårbehandlade cancerformerna, där lungcancer, urinblåscancer och ändtarmscancer sticker ut i de mer socioekonomiskt utsatta grupperna. Här tror jag att man måste dyka djupare i den data som finns – handlar det om rökning, mindre deltagande i screeningprogram eller samsjuklighet? Vi måste hitta det som bidrar eller förklarar, säger Mef Nilbert, sakkunnig hos Socialstyrelsen, överläkare och professor i onkologi.
Skillnader i tillgång till behandling?
Hon lägger till att man också måste analysera om det även kan handla om skillnader i sjukvården när det gäller tillgång till nya behandlingsmetoder, och möjlighet att delta i kliniska prövningar.
– Nu har vi sett de här mönstren i flera år och det är hög tid för Sverige att agera samlat och sätta in riktade insatser. Det här är en signal som visar att vi har ett strukturellt och återkommande problem, så nu krävs det att vi går vidare och kopplar det till kvalitetsregistren och data kring samsjuklighet.
Ojämlikhet kan mätas
Mef Nilbert ledde förra året Socialstyrelsens uppdrag att genomföra EU:s cancerplan i Sverige. Hon konstaterar att ojämlikheten när det gäller dödlighet i cancer känns igen i fler andra europeiska länder, men att EU:s cancerplan också har ett viktigt verktyg, ECIR – European Cancer Inequalities Registry, som med framgång kan användas för att belysa mönster bakom skillnaderna.
I detta ”ojämlikhetsregister” går det till exempel att se hur inkomst i förhållande till deltagande i tarmcancerscreening – och en högre grad av fysisk inaktivitet hos lågavlönade – kan påverka dödligheten i cancersjukdomar. Sverige sticker ut när det gäller både screening av tarmcancer och bröstcancer – där är det tydligt att ju högre inkomsten är desto högre är också deltagandet i screeningprogrammen.
– Det man kan se (i ojämlikhetsregistret) är att Danmark är ett land som gått före när det gäller att åtgärda ojämlikheten. Det finns ett väldigt stort fokus på ”likhet i sundhed” (jämlik hälsa/vård) och man har förstått att vissa grupper kan behöva lite mer hjälp för att komma in i screeningprogram eller att genomgå en krävande cancerbehandling, säger Mef Nilbert.
De danska regionerna har tagit fram handlingsprogram för att öka jämlikheten i cancervården, och det gemensamma kvalitetsinstitutet gör varje år en analys av hur arbetet går. Insatserna i handlingsprogrammen är bland andra förebyggande arbete, anpassningar i vården och särskilda insatser för utsatta grupper. Personerna i de grupper som behöver extra stöd kan bland annat få så kallade navigatorer i vården och brobyggar-sköterskor. Även insatser för hemlösa finns med.