Hinder för jämlik sjukvård genomlystes i Almedalen

Mer patientmakt behövs för att orättvisorna i sjukvården ska minska. Patienter är olika och har olika behov och önskemål. Mer skräddarsydd information, stöd till resurssvaga patienter, nedrivning av gamla hierarkiska strukturer, ökad valfrihet och möjlighet att söka vård över landstings- och landsgränser var några åtgärder som fördes fram i en diskussion med utgångspunkt i slutrapporten från Kommissionen för jämlik vård. ALMEDALEN 2012. Efter att Ilija Batljan, ordförande för Kommissionen för jämlik vård, presenterat huvuddragen i kommissionens slutrapport diskuterades frågorna under ledning av moderatorn Lars Adaktusson. Inledningsvis fick paneldeltagarna ange vad som de ser som viktigast. Johnny Munkhammar, ledamot av Kommissionen och moderat riksdagsledamot kunde också tala utifrån ett patientperspektiv. Han fick en cancerdiagnos för tre år sedan. – Det absolut viktigaste är forskning och innovation. Utan strålkanoner och läkemedel hade jag inte stått här idag. Jag brinner starkt för att patienter får större makt, bland annat med ökade valmöjligheter. Jämlikhet handlar om att förbättra för dem som inte får tillräckligt bra vård, inte att försämra den vård som är bra, sade han. Anders Henriksson, ordförande (S) i landstingsstyrelsen, Landstinget i Kalmar län, tyckte att rapporten visade på komplexiteten i frågorna.

Risker om Sverige dras isär

– Vi måste göra flera saker, parallellt på lokal och nationell nivå. Dras Sverige isär socioekonomiskt försämras möjligheterna att nå en jämlik vård. Jag är för ökad patientmakt med bättre information och lagstiftning. Men vi måste också flytta fokus från enskilda patientmöten till hela behandlingsresan, sade han. Mef Nilbert, professor i onkologi vid Universitetssjukhuset i Lund tycker det är bra att rapporten sätter patienten i fokus. – Behov av ökad information lyfts fram i rapporten, men det räcker inte. Ojämlik vård leder till att 3000 cancerpatienter om året dör i onödan. Det handlar bland annat om att något går snett i kommunikationen mellan patient och läkare så att lågutbildade får en sämre behandling. Det kan behövas särskilda supportpersoner som kan stötta dessa patienter, sade hon. Pia Kinhult, ordförande (M) i regionstyrelsen för Region Skåne, lyfte fram att det ofta finns en politisk samsyn i många frågor. – Äntligen har vi börjat peka på resultat och kvalitet och börjat diskutera problemen. Rapporten tar upp rätt frågor och problematiserar på ett bra sätt, sade hon.

Patienter ser mycket olika ut

Elisabeth Wallenius, förbundsordförande för Riksförbundet Sällsynta diagnoser, välkomnade att frågor som förbundet jobbat med länge uppmärksammas. – Det är bra att det kommer fram att patienter ser väldigt olika ut och har mycket olika behov. Den högspecialiserade vården har ofta blivit bättre, men när det gäller kroniska tillstånd, habilitering och rehabilitering har det kanske till och med blivit sämre, sade hon. Om patienternas inflytande förstärks, vad händer då med landstingen, frågade Lars Adaktusson. – Jag ser inget hot i det, bara möjligheter. Det finns ingen motsättning i ökat inflytande för patienter och vårt övergripande ansvar. De perspektiven är förenliga, sade Anders Henriksson. Pia Kinhult höll med till en del. – I praktiken är det inga problem. Men den hierarkiska vårdstrukturen från 1700-talet lever tyvärr kvar. Det är som om sjukvården fortfarande vore en officersstab, och utbildningen av sjuksköterskor och läkare bekräftar detta. Och vi politiker blir en slags fabrikschefer.”Patienten i centrum” framstår som bara retorik. Det krävs ett paradigmskifte för att vända detta, sade hon.

Den svenska modellen står stark

I Kommissionens rapport föreslås mer nationell styrning mot bakgrund av att det finns en motsättning mellan strävan efter mer jämlik vård och 21 självstyrande landsting och regioner. – Den svenska modellen, med starkt regionalt styre, ger hög kvalitet och kostnadseffektivitet och står sig bra i en internationell jämförelse. Modellen utmanas av att patienter vill ta större ansvar och mer detaljstyre från staten. Jag förespråkar en regionalisering och färre landsting, sade Anders Henriksson. Även om Pia Kinhult delade synen på regionalisering så är det inte utifrån sjukvårdens behov. – Glöm inte att landstingen löste driften av universitetssjukhusen 1970 när staten inte klarade av det. Att lägga allt under samma huvudman löser inte sjukvårdens utmaningar, sade hon.

Rörligheten över gränser måste öka

Ökad rörlighet är viktig för Johnny Munkhammar. – För mig är det självklart att rörligheten måste öka; för patienter över landstings- och landgränser, men också för investeringar och personal. Då får vi också tillräckliga underlag för specialiserad vård, sade han. Mef Nilbert fyllde i med att ett sjukhus måste operera minst 20 patienter med magsäckscancer eller 40 med matstrupscancer för att det ska bli hög kvalitet. – Vi vet att infektioner och dödligheten ökar när man gör under ett visst antal operationer, sade hon. Mef Nilbert ville se även ”mjuka” parametrar som patienters livskvalitet och biverkningar vägs in i bedömningen av nya cancerläkemedel och inte bara kostnad och effekt på överlevnad. Hon ifrågasatte även att vissa sjukhus inte använder läkemedel som godkänts av europeiska och svenska läkemedelsmyndigheter. – Lokalt finns inte tillräcklig kompetens om smala undergrupper av patienter för ett sådant ifrågasättande, sade hon.

Bilder

Delar av diskussionspanelen på seminariet: Pia Kinhult, Mef Nilbert, Anders Henriksson, Johnny Munkhammar. Foto: LIF, Lotta Fogelström (CC BY-NC-ND 3.0) Moderator Lars Adaktusson och Elisabeth Wallenius. Foto: Foto: LIF, Lotta Fogelström (CC BY-NC-ND 3.0) Johnny Munkhammar och Ilija Batljan. Foto: LIF, Lotta Fogelström (CC BY-NC-ND 3.0)