Den nationella läkemedelsstrategin har reviderats med en ny inriktning för åren 2020-2022.
Sveriges nationella läkemedelsstrategi har funnits sedan 2011 och revideras med jämna mellanrum. När inriktningen för åren 2020–2022 nu presenteras av regeringen och SKR saknas dock en viktig del; en konkret handlingsplan.
– Skälet är pandemin, men strategiarbetet står absolut inte still för det. Dessutom presenteras nu prioriteringsområden. Eftersom strategin i sin helhet är så stor och komplex är det nödvändigt med fokusområden för att det ska bli en mer effektiv kraftsamling, säger Madeleine Wallding, direktör för Läkemedelsverkets kansli CBL, Centrum för bättre läkemedelsanvändning.
Handlingsplanen kommer att bygga på en omvärldsanalys som presenteras inom några veckor med förslag på aktiviteter både till strategins övergripande mål och de tre fokusområdena. Svenska aktörer på läkemedelsområdet har fått komma med underlag och det slutgiltiga urvalet görs av SKR och Socialdepartementet.
Tillgängligheten testad i pandemin
Det första av de tre prioriterade områdena är tillgång på och tillgängliggörande av läkemedel. I flera år har Sverige liksom många andra länder upplevt återkommande brist på läkemedel. Några av skälen är prispress inom produktion och logistik och att det finns allt fler olika läkemedel på marknaden, i många fall riktade till små patientgrupper. Läkemedelsstrategin betonar att det krävs insatser både i EU och globalt för att komma till rätta med problemen. Dessutom kommer nya avancerade terapier av typen gen- och cellterapier snart att skapa helt nya utmaningar, inte minst vad gäller ersättningssystemen.
På nationell nivå har Läkemedelsverket redan fått ett par nya uppdrag som rör tillgången på läkemedel. Ett av dem gäller ett nytt IT-stöd för restnoteringar. När ett företag planerar för ett försäljningsuppehåll gäller anmälningsplikt – men den respekteras inte alltid, konstaterar myndigheten i en första rapport. I dag finns dessutom inga sanktionsmöjligheter för att komma tillrätta med problemet, något som myndigheten föreslår för framtiden.
Nyligen presenterade verket också en rapport om läkemedelsförsörjningen vid en andra pandemivåg. Förslagen var till stor del långsiktiga, med målet att säkra tillgången på läkemedel i Sverige även vid andra kriser såväl som i normalläge. Bengt Mattson, sakkunnig inom policyfrågor hos LIF och en av medlemmarna i nationella läkemedelsstrategins expertgrupp, konstaterar att pandemin blev som en skarp pilotstudie av flera nya åtgärder för att öka tillgängligheten.
– Under några månader behövde alla agera utan att ha en riktigt tydlig roll- och ansvarsfördelning, och se vad som fungerade och inte. Att läkemedelstillgången nu är med som ett av strategins fokusområden välkomnar vi verkligen, säger Bengt Mattson.
Uppföljning eftersatt i Sverige
Det andra prioriterade området är bättre uppföljning av läkemedelsanvändning. I strategin betonas att det behövs mer information om både nya och etablerade behandlingar.
– Det här är ett väldigt eftersatt område inom svensk hälso- och sjukvård och jag tror att det är ett skäl till att vi ofta har dålig följsamhet, patienterna tar inte sina mediciner. System behöver byggas om och man måste dessutom arbeta på ett annat sätt med sin patient för att se att den följer ordinationen och se hur den mår, att den faktiskt går mot det målvärde man satt upp för behandlingen, säger Bengt Mattson.
Madeleine Wallding på Läkemedelsverket håller med.
– Vi har helt enkelt ingen överblick över läkemedelsanvändningen i Sverige i dag, vilket är angeläget och efterfrågat av samtliga aktörer på läkemedelsområdet. Vi har fått in en mängd förslag på åtgärder, även om jag ännu inte kan presentera vilka vi till slut väljer att gå vidare med, säger Madeleine Wallding.
På det tredje prioriteringsområdet, värdering av kunskap och evidens, lyfts bland annat att det kan finnas skillnader mellan effekten av en behandling i en kontrollerad klinisk studie och i verkligheten, ute i sjukvården. I framtiden väntar man sig fler situationer där det är svårt att genomföra traditionella kliniska studier. Frågan är vilka typer av undersökningar som då kan ge den kunskap som behövs – exempelvis registerstudier eller så kallade pragmatiska kliniska studier, som inte görs på en noga utvald grupp under kontrollerade omständigheter utan istället i en blandad patientgrupp under pågående vård.
Hittills har expertgruppen bakom den Nationella läkemedelsstrategin samlats fyra eller fem gånger om året. Framöver är planen att gruppen ska träffas oftare, bland annat för att ha tid att gå igenom alla praktiska aktiviteter som pågår och samtidigt behålla helhetsbilden.