I september omvaldes Tomas Salmonson som ordförande för CHMP, den europeiska myndigheten EMA:s vetenskapliga kommitté för humanläkemedel. Det är ingen enkel position – hans företrädare fick avgå i förtid. Men själv tycker Tomas Salmonson att han har det roligaste jobb som finns.

Det är tjugo år sedan EMA, European Medicines Agency, började sitt arbete. Myndigheten ansvarar för att utvärdera nya läkemedel som ska användas inom EU, och göra säkerhetsuppföljningar av gamla. Främst handlar det om att samordna det arbete som de nationella läkemedelsmyndigheterna utför, och komma fram till gemensamma rekommendationer och godkännanden.

– EMA skapades när dokumentationskraven kring nya läkemedel blev så omfattande att det blev omöjligt för enstaka myndigheter att hantera. Man insåg att det behövdes koordination och en möjlighet att dela på arbetsbördan, säger Tomas Salmonson.

EMA har sju kommittéer och i var och en finns alla 28 EU-länders läkemedelsmyndigheter representerade, plus Islands och Norges. Tomas Salmonson leder den kommitté som kallas CHMP, Committee for Medicinal Products for Human Use.

Lägger mycket arbete på de med minst resurser

I vissa länder är läkemedelsmyndigheten stor och resursstark, i andra ser situationen helt annorlunda ut. Men vid omröstningen har varje representant en röst.

– För mig är det viktigt att de med mindre resurser är välinformerade när de ska bestämma vilken knapp de ska trycka på. Jag har försökt arbeta mycket med det. Det kunde säkert vara mer tidseffektivt att bara lyssna på de stora myndigheterna och sedan försöka driva igenom deras förslag, men då får man ingen trovärdighet i beslutet, säger Tomas Salmonson.

Han tror att det arbetet kan ha spelat roll när kommittén valde att nyligen välja om honom till en andra treårig period som ordförande. Att han kan ha skapat ett gott arbetsklimat och fått stöd även från de små medlemmarna.

– Mitt uppdrag är att få så stor samstämmighet i besluten som möjligt, helst konsensus. Men det går ju inte alltid. Vi har en ganska informell stämning där jag försöker få alla att känna att de kan lägga fram sina åsikter. Även om någon har helt fel så tvingar själva diskussionen fram en skärpning av de bra argumenten. Folk ska inte känna att de attackeras på individnivå – man ska kunna prata som bra kollegor vid kaffemaskinen, även om någon förlorat en omröstning.

Beslutskedjan har blivit längre

När EMA slår fast att ett läkemedel möter tillräckligt höga krav, blir det godkänt i alla EU-länder på en gång. Men det betyder inte alltid att läkemedlet blir tillgängligt för patienterna. Tomas Salmonson säger att han sett en förändring över de ungefär 30 år som han själv arbetat i branschen. Kedjan från myndighetsgodkännande till patient har blivit längre.

– I början av 1990-talet upplevde jag att när vi fattade ett regulatoriskt beslut betydde det att en gammal produkt ersattes nästan direkt, så att den nya nådde patienterna. I dag finns enskilda rekommendationer i länder, eller till och med i regioner; det är betalarmyndigheter, lokala läkemedelskommittéer… Det är många steg som påverkar om en patient faktiskt får tillgång till ett nytt läkemedel eller inte.

Tomas Salmonson tror inte att det handlar om bristande förtroende för EMA:s vetenskapliga underlag, utan om ekonomi. När nationer och regioner nu givit bort lite av sin beslutsrätt över godkännandeprocessen, vill man ändå känna att man har kontroll över det man betalar för.

– Kostnaden för läkemedel upplevs nog totalt sett som ganska hög, och behovet av prioriteringar har ökat. Det är ju inte orimligt i och för sig att man vill få ut så mycket hälsoekonomi som möjligt för sina pengar, säger Tomas Salmonson.

Bättre samordning kan ge snabbare hjälp till patienter

Samtidigt märks det att han skulle önskat sig en effektivare process.

– Alla de här spelarna är på olika sätt representanter för sjukvård och patienter. Vi också. Det behövs en bättre samordning av detta, så att inte vi regulatorer sitter och säger att ”den här produkten tycker vi är bra”, och så kommer någon i ett annat steg och säger ”godkänn ni den, men vi kommer inte betala ut ersättning för den ändå”. För då blir den inget alternativ, och då har ju läkemedelsutvecklingen gjorts helt i onödan, som jag ser det.

I framtiden hoppas han se att de olika intressenternas krav samordnas bättre, så att produkter snabbare når patienterna. Det kan handla om att EMA:s kunskap behöver föras ut mer effektivt, eller att representanter på fler nivåer behöver vara med när EMA tillsammans med läkemedelsindustrin lägger upp utvecklingsplaner.

Att ha med patientrepresentanter tidigt i planeringsarbetet tror Tomas Salmonson kan vara en väg framåt. De kan fungera som en katalysator för att få de andra parterna att samverka.

Lång internationell erfarenhet

Tomas Salmonson är utbildad apotekare och disputerad i internmedicin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Sedan 1995 har han haft chefspositioner inom Läkemedelsverket, och 1999 blev han verkets representant i CHMP. När han fick uppdraget som ordförande, fick Läkemedelsverket skicka en ny representant.

I framtiden fortsätter han gärna att arbeta internationellt med läkemedelsregulatoriska frågor, till exempel för WHO eller Bill och Melinda Gates stiftelse. Han har redan erfarenhet av arbete i bland annat Sydafrika, Israel och flera länder i Asien. Men först ska han försöka behålla förtroendet inom kommittén tills mandatperioden löper ut hösten 2018. Det är inte alla som lyckas med det, som sagt.

– Även om det går bra ett tag är det svårt att sätta in det positiva på banken och ha det innestående… När det börjar blåsa kan man åka ut ganska fort som ordförande. Så min första ambition är att vara kvar de tre åren ut. För det här är det roligaste man kan göra tycker jag. Att få arbeta med så kompetenta människor och hela tiden se nya intressanta produkter som tas fram – det är en lyx.

Fakta/Tomas Salmonson

Ålder: 54 år
Bor: Lantligt läge utanför Uppsala.
Familj: Hustrun Helene, tre pojkar som passerat tonårsstadiet.
Gör vid sidan av uppdragen: Älskar att planera och genomföra resor med familjen. Gillar sport, både att träna själv och att titta på. Följer just nu rugby-VM.
Det gör mig stolt: Andras förtroende. Att bli chef är en sak, men att upplevas som en sann ledare måste förtjänas.
Irriterar mig över: Trångsynthet.
Blir glad av: Civilkurage.
Personer jag ser upp till: Framför allt de som gör något vettigt med sina kunskaper och resurser. Två aktuella exempel är Bill Gates och Hans Rosling.
Boktips: Jussi Adler-Olsens serie om Carl Mørck och hans assistent Assad. Vet ingen annan som kan kombinera spänning med humor som Adler-Olsen.
Filmtips: Invictus, där Nelson Mandelas storhet och sportens möjlighet att splittra och ena skildras på ett fantastiskt sätt. Efter flera jobbesök och semestrar i Sydafrika började jag fullt ut förstå betydelsen av Springboks hemmaseger i rugby-VM 1995.
Skulle vilja: Det som alla föräldrar vill – att det går bra för mina barn.

Bilder

Tomas Salmonson på Läkemedelsriksdagen i Stockholm den 3 mars 2015. Foto LIF, Sten Erik Jensen (CC BY-NC-ND 3.0).