Vetenskapsrådet har för första gången tillsatt en huvudsekreterare för klinisk forskning. Det är Jonas Oldgren, professor i koagulationsforskning och chef för Uppsala Clinical Research Center, som fått rollen.
Jonas Oldgren är professor i koagulationsforskning, överläkare i kardiologi vid Akademiska sjukhuset och chef för Uppsala Clinical Research Center.
– Nu efter pandemin pratar vi ofta om vårdskulden, och jag har stor respekt för det. Men samtidigt finns det ju en forskningsskuld. Många projekt har legat vilande eller haft svårt att rekrytera patienter under pandemin. Vi måste hjälpas åt att skapa bättre förutsättningar – och pandemin har lärt oss att även under svåra förhållanden kan man bedriva fantastisk forskning och få viktiga resultat, säger Jonas Oldgren.
Enligt Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström är införandet av en ny huvudsekreterare bland annat en följd av att VR har fått ett allt större uppdrag inom klinisk forskning. Men Vetenskapsrådet vill också göra ett mer utåtriktat arbete på området.
– Det skulle behövas mer samarbete och erfarenhetsutbyte mellan regionerna, och mellan akademi och region, för att den kliniska forskningen ska fungera effektivare. Jag tror vi har en roll att spela som nationell aktör i det sammanhanget, säger Sven Stafström.
Liksom de övriga huvudsekreterarna kommer Jonas Oldgren att arbeta deltid med sitt uppdrag, till att börja med på 60 procent. Parallellt fortsätter han som aktiv klinisk forskare vilket han är väldigt nöjd med. Det gör det möjligt att följa utvecklingen på nära håll, se var svårigheterna finns och få idéer om var Vetenskapsrådet kan bidra.
Viktigt att skapa incitament för forskning
Jonas Oldgren konstaterar att klinisk forskning är krävande på flera vis. Regelverken är ofta strikta och det kan behövas stöd till forskare i hur studier bör läggas upp. Han menar också att arbetet bör bli mer resurseffektivt, bland annat genom ökad digitalisering, och är enig med Sven Stafström om att det krävs bättre samverkan mellan akademi, industri och vård.
– Alla vet att den samverkan behövs. Men hur ska det gå till? Om det fanns ett enkelt svar på frågan skulle nog inte min roll här på VR vara lika viktig. I vårdens trängda vardag är det lätt att man gör det man måste, kanske inte alltid det man vill, och inte nödvändigtvis det som leder till en förbättring i framtiden. Ändå finns en genuin vilja att forska för att utvecklas långsiktigt, det vet jag.
Jonas Oldgren betonar vikten av att skapa incitament för alla som är inblandade i forskning. Alla ska känna att det finns en tydlig vinst, inte i den ekonomiska bemärkelsen, men i att forskning ska upplevas som en möjlighet och inte en extra pålaga. Han lyfter fram att många sjukhus har börjat göra forskningsbokslut för att se vilken forskning som bedrivits och vad det gett för nytta.
– Jag tror det bidrar till att personalen känner att forskning ingår i uppdraget och att den måste premieras, i form av bättre karriärvägar till exempel. Det är viktigt.
Tydligare nationell samordning
Vad gäller Vetenskapsrådets roll så konstaterar Jonas Oldgren att kärnuppdraget förstås är att finansiera bra klinisk forskning. Myndigheten finansierar även organisationen Kliniska Studier Sverige som via sina regionala noder ska fungera som stöd för kliniska forskare i hela landet.
– Vi behöver också arbeta med en tydligare nationell samordning så att förutsättningarna blir mer lika i regionerna, och gärna även involvera kommunerna. Det tror jag är nyckeln till att göra svensk klinisk forskning ännu bättre. Det ska inte bara vara universitetssjukhus och specialistkliniker som forskar, utan arbetet ska finnas hela vägen ut i primärvården. Där vet jag att intresset är stort och där finns den stora mängden patienter.
Han hoppas på någon form av rekommendationer som undanröjer hinder för forskningsprojekt och gör det lättare att komma igång på mindre enheter. Små projekt kan vara en start som leder vidare till storskaliga studier i samarbete med andra forskare.
– Vi har ett fantastiskt förtroende från våra patienter som gärna vill vara med i studier, även i fall där de inte drar någon direkt nytta av det själva utan bidrar till framtidens behandling. Om vi stärker förutsättningarna för forskningen ger vi fler människor möjlighet att vara med och bidra. Det är något jag verkligen brinner för.