Anna Sandström
Läkemedelsföretagen GlaxoSmithKline (GSK), Johnson & Johnson och AstraZeneca satsar 10 miljoner pund vardera över sex års tid i den nya fonden, som fått namnet Apollo Therapeutics Fund. Under samma period satsar Imperial College London, University College London och University of Cambridge 3,3 miljoner pund var. Totalt handlar det om en satsning på motsvarande närmare 500 miljoner kronor. Läkemedelsföretagen kommer också att stötta universitetsforskarna i arbetet med att designa läkemedelsprojekten. Målet är att preklinisk forskning från universiteten snabbt ska nå en nivå där den antingen kan kommersialiseras av de tre partnerföretagen, eller licensieras ut. Ian Thomlinson, tidigare bland annat utvecklingschef inom GSK, blir styrelseordförande i en kommitté som ska fatta alla Apollos investeringsbeslut. – Det här är första gången som tre globala läkemedelsföretag och tech transfer offices från tre av världens tio främsta universitet går samman i ett samarbete av det här slaget, kommenterar han fonden i ett pressmeddelande.
Samarbeten mer intensiva när storföretag skär ner
Att globala läkemedelsföretag söker idéer och kompetens hos akademin, och bland små bioteknikföretag, är inget nytt. Men arbetssättet har förändrats och samarbetena intensifierats på senare tid, menar Anna Sandström, ansvarig för science relations vid AstraZeneca i Sverige. – Läkemedelsbolagen behöver nätverk för att fånga upp den senaste forskningen kring sjukdomars biologiska mekanismer, målmolekyler, och verkningsmekanismerna för läkemedelskandidater. Dessutom har många bolag minskat sin interna kostym. Det har frigjort resurser som istället kan satsas utåt, säger Anna Sandström. Hon jämför den nya brittiska satsningen med de svenska satsningar som offentliggjordes i december. Den svenska regeringen lägger 320 miljoner kronor på ett nationellt strategiskt forskningsprogram om proteiner och läkemedelsproduktion, samtidigt som 510 miljoner kronor investeras i ett nytt forskningscenter, Wallenberg Centre for Protein Research. Det finansieras av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse och av centrets partners, AstraZeneca, Uppsala universitet, KTH och Chalmers. – Det handlar både om väldigt explorativ forskning – man söker efter okända biologiska mekanismer och proteiner vars roll i sjukdomar vi inte vet något om ännu – och om att utveckla nästa generations produktionssystem för proteinläkemedel. Det finns helt klart en generell trend med fler externa samarbeten, mer inslag av open innovation och fler public private partnerships, säger Anna Sandström. Om nu storföretagen knyts allt närmare akademin, vad spelar det för roll på sikt för små och medelstora life science-företag? – Det beror på utfallet. Vad gäller Apollo är det inte alls säkert att de tre stora fångar upp alla projekt. En del går kanske tillbaka till sina universitet och kan knoppas av eller licensieras ut. Processen ger också akademin mer kunskap kring hur man behöver bedriva läkemedelsutvecklingsprojekt för att nå framgång och patientnytta. Men man kan ju fundera över i vilken utvecklingsfas och för vilja projekt det är mest kostnadseffektivt att tas upp i de stora bolagens portfölj, för att snabbast nå fram till patienterna. Det har man säkert olika syn på, säger Anna Sandström.
Oberoende grupp ger storföretagen råd
De projekt som hanteras av Apollo kommer i första hand att bjudas ut till fondens tre industripartners. I andra hand kan de utlicensieras till andra aktörer på marknaden. Vid framgångsrik kommersialisering ska förtjänsten fördelas på så vis att det universitet som står bakom idén får en bestämd procentandel, medan den övriga vinsten delas mellan alla Apollos partners. Den investeringskommitté som beslutar vilka projekt man ska satsa på kommer att få råd från en oberoende grupp. Gruppen består av forskare som tidigare arbetat i industrin, nu anställda av Apollo för att tillsammans med universiteten identifiera och designa de projekt som sedan förs vidare. – Det är ett spännande upplägg. Att man har det här utvecklingsteamet innebär ju att det inte är big pharma som gör den första granskningen. Det blir intressant att följa hur det fungerar, säger Anna Sandström.
Läkemedelsplattformen liknande satsning
Det svenska lärarundantaget, som ger universitetsforskare rätten till sin egen upptäckt, gör att förutsättningarna blir annorlunda i Sverige jämfört med i Storbritannien, påpekar hon. Svenska innovationskontor har inte vare sig kunskap om eller tillgång till alla forskningsprojekt som bedrivs vid deras lärosäten. Samtidigt menar Anna Sandström att det redan finns en organisation i Sverige som på flera sätt liknar det nya brittiska initiativet, nämligen SciLifeLabs läkemedelsplattform, där hon själv sitter med i styrelsen. SciLifeLab är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Karolinska institutet, Kungliga tekniska högskolan och Uppsala universitet. Läkemedelsplattformen startades våren 2014, och hade för sitt första år en finansiering på 40 miljoner kronor, för de följande tre åren 50 miljoner kronor per år. – Plattformen investerar inte kapital i forskningsprojekt, men tid och stöd, och infrastruktur för prekliniska analyser. Enskilda forskare kan ansöka om att få stöd till sin forskning, precis som de brittiska universitetens tech transfer offices kan göra det hos Apollo. Läkemedelsplattformen är ett rent akademiprojekt, men framgångsrika projekt borde gå vidare mot marknaden och patienterna genom att fångas upp av etablerade företag eller knoppas av som start-ups, säger Anna Sandström.