Hur ska regionerna behålla patienterna?

Efter ett antal presentationer (se artikel fre 18/1) avslutades LHC-dagen nyligen med ett samtal mellan paneldeltagare och publiken under ledning av moderatorn Hans Winberg, generalsekreterare på Leading Health Care.

Först ut var professionsföreträdaren Charlotte Chruzander som är hälso- och sjukvårdsstrateg på Fysioterapeuterna. Bland hennes arbetsuppgifter finns att hålla koll på omställningen i hälso- och sjukvården.

– Hur ska våra medlemmar förhålla sig till det som sker? Det finns 1,2 miljoner anställda inom Sveriges kommuner och regioner. För att få till stånd en förändring på riktigt måste alla dessa nås och engageras. Det behövs funderingar om ledarskapet och vad som varje individ behöver. Både patienter och medarbetare måste få formulera detta så att de känner sig delaktiga i förändringen. Arbetsgivare måste bli bättre att hitta arenor för diskussionerna om framtiden, sade hon.

Hon avlöstes i samtalet av Elisabeth Wallenius som är ordförande för Funktionsrätt Sverige.

– Det som driver mig är att vården ska se helheten i en människa, vilket är viktigt inte minst när det talas om personcentrerad vård. Min dotter har en mycket sällsynt diagnos och jag fick kämpa i två år för att hon skulle få en tid i primärvården. Samtidigt kan andra snabbt få en tid för en enkel åkomma. Det känns orättvist och handlar om vårdstrukturer. Passar man in i dem eller ej? Vi har en bra vård, men för vem? sade hon.

Inger Ros, ordförande i Riksförbundet Hjärt-Lung, fyllde i.

– Världen förändras snabbt, men jag nöjer mig med att vården förändras. Det måste bli enklare att komma fram till vården. Jag höll på i fem veckor för att få kontakt med en läkare för att avsluta ett ärende som säkert kunde klaras av på en minut. Stockholm har ett innovationslandstingsråd men man kan inte på 1177 kontakta en läkare man träffat om man inte är listad hos denne!

– Våra medlemmar upplever ofta en inställning i vården som om vi är konkurrenter och inte medskapare; som en som har den bästa kunskapen om sig själv. Attityden från läkare kan vara att ”kom inte hit och tala om vad jag ska göra”. Det är obehagligt att det offentliga inte är mottagare av det nya. Risken finns att de snabba besöken till vården går ännu snabbare medan alla de som har svåra eller kroniska sjukdomar halkar efter ännu mer. Det behövs ett systemskifte så att vården tar till sig patienters berättelser och där hjälper inte kömiljarder och liknande, sade Inger Ros.

Efterlyste nya verktyg för politiken

Marie Morell är oppositionsråd (M) i Region Östergötland, vice ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation och styrelseledamot i Inera som jobbar med e-hälsa. Ersättningssystem är centrala i den politiska verktygslådan.

– De styr väldigt mycket i hela vårdorganisationen. Vi har interndebiteringar, man mäter, det är viten eller bonusar och så vidare. De digitala vårdgivarna är ett typiskt exempel på något nytt som kraschar systemet. Vi kanske behöver fler verktyg för politiken. Detta borde verkligen diskuteras.

Hon ville också se en ökad takt på förändringar.

–Det behövs ett aktivt ledarskap ute i vården men också en politisk diskussion om hur vi ska se på vården i helhet. Jag är också allergisk mot kömiljarder för då låser vi in oss i system där man förenklar och fördummar diskussioner. I Östergötland har vi diskuterat att ta bort väntetider och tidsgränser, och i stället mäta vad patienterna tycker om vården, och sedan använda det för återkoppling för utveckling av lednings- och struktursystem.

– Folktandvården hos oss är en föregångare. Man var tidigt ute med prevention och fluortanter, de tittar på socioekonomi och har börjat använda mätningar av vad patienterna både har för förväntningar före besöken och vad man tycker efteråt.

Inte bara vården utan även politiken måste tänka nytt. Nyligen diskuterades till exempel Finsam på SKL.

– Det är ett ersättningssystem för människor som faller mellan stolarna: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, sjukvården och så vidare. Men varför avskaffar vi inte det i stället för att ha en landningsmatta på grund av att strukturen är fel, varför ska vi inte göra rätt från början? sade Marie Norell.

Helt nytt sätt att jobba med hälsa

Anna Lefévre Skjöldebrand är vd för Swedish Medtech, branschorganisationen för de medicintekniska företagen.

– Våra medlemmar lägger grunden för en individcentrerad vård. Det behövs en helt ny syn än den konservativa syn på vården som finns idag. Vården ska produceras på ett visst sätt, av vissa personer i vissa situationer och den ska konsumeras på ett visst sätt av vissa personer. Och sedan gäller att se till att ingen hamnar på fel plats. Det värsta är när patienter konsumerar när de inte borde göra det. Det hotar hela vårdsystemet om man ska tro på den diskussion som finns.

– Vi måste bygga ett helt nytt sätt att jobba med hälsa. Idag läggs enorma resurser på att ge personer som mår väldigt dåligt den hjälp de behöver i den situationen. Vi vet både i vården och i industrin att vi kunde göra mycket bättre tidigare för patienterna, men vi är inlåsta i våra organisationer och gamla sätt att arbeta. Vi åstadkommer inte som vi har potential att göra.

Hon tror att patienterna kommer att driva på förändringen. De kräver något helt annat än det som den offentliga vården erbjuder och vad händer om regionerna inte hänger med?

– Om inte regionerna följer med på resan kommer andra aktörer att ta deras roll. Tro inte att regionerna är här för alltid och är de självklara huvudmännen för sjukvård. Det kommer andra möjligheter och troligen kan vi idag inte föreställa oss hur de ser ut. Om regionerna inte ger ett värde för patienter, anhöriga och samhället kommer den offentliga vården att tyna bort i gamla system och pålagor.

Nya metoder försätter samarbete

Anders Blanck är vd för LIF – de forskande läkemedelsföretagen. Det finns flera saker som kommer att trigga förändringar när man bortser från den pågående digitaliseringsvågen, sade han.

– På läkemedelsområdet är det framför allt cell- och genterapi alla pratar om. Det är en helt ny typ av behandlingar, det är inte traditionella läkemedel som alla läkare kan förskriva och finnas tillgängliga för alla på apotek inom 24 timmar. Det kräver samarbete. Det är extremt komplicerat, så vi måste hitta nya system, tillsammans.

Life Science-sektorn skiljer sig i detta avseende från de flesta andra industrisektorer. Life Science- företagen kännetecknas av att de måste samarbeta med sjukvården. Många andra industrisektorer kan jobba rätt mycket själva isolerade från kunder/användare. Självkörande bilar kan man utveckla till en nästan färdig produkt innan man möter verkligheten. För Life Science kommer grundidéerna ofta från sjukvården. Det finns inga alternativ till att jobba ihop men så många hinder mot samarbete.

–Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att cell- och genterapi är high tech för få patienter. Och i industrin lägger vi inte all utveckling på cell- och genterapi. Fortfarande är patienter med kroniska sjukdomar den stora gruppen även om vi hoppas att de ska bli färre i framtiden med framgångsrik prevention. Av de 7 000 nya läkemedel som utvecklas för närvarande är merparten sådana som är bättre än gårdagens behandlingar, ger mer patientnytta, är kombinationer av läkemedel, läkemedel tillsammans med en medicinteknisk produkt som underlättar för patienten. Men för dessa produkter finns inget intresse från betalarens sida.

Behåll den solidariska betalningen

Anders Åkesson var tidigare regionråd (MP) i Region Skåne, ledamot i SKL:s sjukvårdsdelegation och satt även i partistyrelsen.

– Något av det viktigaste är att bevara det solidariska skattesystemet. Om de som inte får vård i det offentliga systemet väljer något annat befinner vi oss på ett sluttande plan. Därför krävs att det offentliga systemet levererar, tar in nya läkemedel och nya medicintekniska produkter – annars brister förtroendet. Detta blir avgörande för att hålla ihop det svenska systemet. Och det behövs en kulturförändring i vården så att man tänker genom för vem man är till för.

Prevention är centralt för att skapa förutsättningar för en jämlik hälsa.

–Engagera föreningslivet, idrottsföreningar och andra för att skapa en prevention där sjukvården är en aktör. Primärvården ska ha ett områdesansvar och till exempel ta reda på vad som betingar ohälsa i just det området. Ibland förundras jag över hur dåligt ledarskapet fungerar, inte minst inom kommunal hemsjukvård, som inte fungerar med socialtjänsten.

Anders Blanck instämde med Anders Åkesson om vikten av en solidarisk finansiering.

– Den har varit en förutsättning för en god utveckling av sjukvården. Utmaningen idag är att vi inte klarar framtiden med den gamla modellen. Jag hör ingen som är emot solidarisk finansiering, men då måste man fundera på vad som levereras. De rikaste klarar sig alltid.

Ersätt ”jämlik vård”

Han tyckte att begreppet ”jämlik vård” borde ersättas av ett nytt. Det har kommit att stå för något annat än den ursprungliga betydelsen bra vård för alla efter behov.

– Idag betyder det att det ska vara likadant överallt och det kan vara lika dåligt överallt. Det behövs ett individanpassat perspektiv inom det solidariskt finansierade systemet med vård efter behov. Och det ska vara lika bra för alla. Fundera på hur kraften i företagen och särskilt förmågan att nå uppsatta mål. Kombinera detta med styrkorna i det offentliga systemet. Samla det bästa från två världar i ett nytt ledarskap, sade Anders Blanck.

Anna Lefévre Skjöldebrand lyfte fram krocken mellan önskan om en mer personaliserad vård och dagens regelverk.

– Vi ska ha en vård som ska bli mer och mer anpassad till den enskilde patientens behov, till exempel med AI-lösningar, men samtidigt omöjliggör regelverken detta. Man diskuterar etiken med sådana nya lösningar utan att uppmärksamma att det inte ens går att få dem godkända så som regelverken ser ut idag, sade hon.

Hans Winberg avslutade med att påminna om en stor svårighet för att få till stånd en förändring i sjukvården.

– Det är ingen som bestämmer. Det är så många aktörer i många olika former i ett globalt system och människan är på ett sätt ett globalt djur. Då tror vi att det behövs lite samhällsvetenskap och humanism för att hålla ihop allt. Vi har till exempel läst på vad som sägs i lagarna. I förarbetena till lagen om prioritering sägs att resurserna bör satsas där behoven är som störst. Men i lagtexten står att den som är sjukast har rätt till mest. Man har alltså ändrat från att kunna arbeta med prevention till att inte tillåta det i lagen.