Mer behövs för att bromsa AMR

Antibiotikaresistensen (AMR) ökar runt om i världen och utgör ett allvarligt globalt hot mot folkhälsa, sjukvård och samhället i stort. Vid FN:s högnivåmöte i New York den 26 september enades världens ledare om en ny deklaration för att bekämpa den växande krisen. Vid mötet, där sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson formellt representerade Sverige med stöd av bland andra den svenska AMR-ambassadören Malin Grape, enades medlemsländerna om en deklaration som innehåller mål och riktlinjer för hur länderna ska arbeta med problemet både nationellt och globalt.  

Det är uppenbart att mycket mer behöver göras för att bromsa AMR-utvecklingen. Under de mer än 30 år som jag har arbetat inom läkemedelsbranschen så har AMR-frågan funnits på agendan men de kraftfulla åtgärder som behövs i samhället har uteblivit. Utmaningen liknar på det sättet klimatförändringarna där vi alla vet att åtgärder måste vidtagas men det är uppenbart att den globala samordningen inte fullt ut finns på plats. Och detta trots globala, politiska högnivåöverenskommelser.

Antibiotikaresistens uppstår när bakterier inte längre är känsliga för en läkemedelsprodukt, vilket riskerar att omöjliggöra behandling och öka spridningen av svårbehandlade infektioner i samhället. Problemet har vuxit till ett allvarligt hot mot den globala folkhälsan och modern sjukvård. År 2019 beräknades över 495 miljoner dödsfall vara förknippade med resistenta bakterieinfektioner.  När antibiotika inte längre biter riskerar vanliga sjukdomar, kirurgiska ingrepp och cancerbehandlingar att bli farliga eller till och med livshotande.  

Dessutom belastar det hälso- och sjukvården. Globalt kan antibiotikaresistens och AMR, enligt FN-deklarationen, leda till sjukvårdskostnader på ytterligare över 1 000 miljarder dollar om året fram till 2050 om trenden inte vänds. Adderat till detta beräknas ännu högre samhällskostnader i form av lägre ekonomisk tillväxt. Med sjukskrivningar och produktivitetsbortfall inräknat kommer AMR innebära en stor ekonomisk och social utmaning.

Utmaningen är som sagt stor. Men jag väljer att betrakta glaset som halvfullt snarare än halvtomt. På det stora hela innehåller FN-deklarationen bra målsättningar och åtaganden. Centralt är arbetet med sanitet och hygien. I kombination med preventionsinsatser – som robusta vaccinationsprogram – går det att kraftfullt förebygga infektioner så att behovet av antibiotika minskar, vilket i sin tur bidrar till att bromsa utvecklingen av resistenta bakterier. Här kan life science-sektorn bidra med lösningar och det är glädjande att deklarationen poängterar näringslivets viktiga roll.

I Sverige samarbetar branschen för att bekämpa antibiotikaresistens inom ramen för Svensk industriallians mot AMR, som inkluderar Lif, Generikaföreningen FGL, SwedenBIO, Swedish Labtech och Swedish Medtech. Med både branschspecifika och övergripande insatser täcker vi tillsammans kritiska aspekter: prevention, diagnostik och behandling med särskilt fokus på att minska infektionstrycket i samhället i stort och specifikt inom sjukvården.    

Lif har länge lyft vaccinationer som ett viktigt verktyg i kampen mot antibiotikaresistens. Det finns tyvärr fortfarande intressenter som inte fullt ut har omfamnat detta. Därför är det mycket bra att FN:s medlemsländer uppmanas att koordinera sina nationella AMR- och vaccinationsstrategier för att minska spridningen av infektioner och därigenom förebygga behovet av antibiotika.  

Vaccinationer har länge varit en underutnyttjad resurs i kampen mot antibiotikaresistens. I Sverige är ett vaccinationsprogram för vuxna med tydliga mål för vaccintäckningsgrad en viktig åtgärd. Lif kommer att arbeta för att prevention genom vaccination ska få en mer framträdande plats i Sveriges uppdaterade AMR-strategi för 2025. 

Ett annat centralt perspektiv för Lif gäller nyutveckling av antibiotika. Deklarationen fastslår att forskning och utveckling av nya antibiotika är otillräcklig. Eftersom bakterier successivt utvecklar resistens mot dagens befintliga antibiotika behövs nya behandlingar för att ersätta de gamla. För att accelerera utvecklingen av antibiotika behövs så kallade push- och pull-incitament. Man föreslår bland annat att ersättningen till läkemedelsföretag för det färdiga antibiotikaläkemedlet inte ska vara kopplat till försäljningsvolymen. Detta skulle öka läkemedelsföretagens intresse i att investera i forskning och utveckling eftersom de då inte är beroende av försäljning för att täcka kostnaderna – preparaten ska ju användas så sparsamt som möjligt och det blir med dagens ersättningsmodell en olönsam affär. 

Men fler åtgärder behövs. Lif förespråkar en “voucher” som ger ett läkemedelsföretag som utvecklar ett nytt antibiotikum möjlighet att förlänga patenttiden på ett annat läkemedel under ett antal år för att därigenom få kompensation för det kostsamma och vetenskapligt komplicerade arbetet med att ta fram antibiotikapreparat. Förslaget att införa en så kallade TEV (Transferable Exclusivity Voucher) finns med i EU-kommissionens förslag till ny reviderad läkemedelslagstiftning. Det är enormt viktigt för allas vår gemensamma framtid att denna typ av starkt pull-incitament finns kvar i den nya europeiska läkemedelslagstiftningen efter förhandlingen mellan EU-parlamentet och EU:s medlemsstater.

För vad vi än gör inom alla övriga AMR-perspektiven – ansvarsfull användning, hygien och sanitet samt övriga preventiva insatser, förbättrad diagnostik och så vidare – så kommer bakterierna fortsätta att utveckla resistens mot existerande antibiotika. Vi kan aldrig stoppa det helt och hållet men vi vill att det ska gå så långsamt som möjligt. Det kommer alltid att finnas behov av nya antibiotika.

Detta är en utmaning som vi alla behöver ta till oss, för utan tillgång till effektiva antibiotika så är potentiellt varje infektion dödlig och ingenting av det vi känner som modern hälso- och sjukvård, dvs neonatalvård, transplantationer, kirurgiska ingrepp, cancerbehandlingar, gen- och cellterapier med mer, inte längre möjligt. Det är en framtid som jag inte tror att någon av oss vill se.