Missad chans till bättre vaccinsystem

Det kan tyckas självklart, men är ändå viktigt att slå fast: Vaccinationer räddar liv. Såväl ur ett folkhälsoperspektiv som ett samhällsekonomiskt perspektiv är vaccinering en mycket effektiv medicinsk åtgärd – den enskilde slipper drabbas av sjukdom, och ett vaccinationsprogram kan hindra sjukdomsspridning och utbrott i en befolkningsgrupp, i ett helt land, eller i hela världen. Vaccinationer minskar sjuklighet och dödlighet, avlastar hälso- och sjukvården, och minskar onödiga vårdkostnader i kommuner och regioner och inom den statliga sjukförsäkringen.

En lärdom av covid-19-pandemin är att Sverige behöver stå bättre rustat både lagstiftningsmässigt och strukturellt vad gäller vaccinationsprogram och vaccinationsregister. Detta för att klara framtida allvarliga pandemier och för att bättre och snabbare kunna introducera nya vacciner. Därför tillsatte den tidigare regeringen en statlig utredning som tidigare i år lämnade sitt slutbetänkande, Ett samordnat vaccinationsarbete (SOU 2024:2). Lif lämnar i dag vårt remissvar på utredningens förslag.

Tyvärr tvingas vi konstatera att utredningen misslyckats att ta ett nationellt helhetsgrepp vad gäller vaccinationer. Den adresserar bland annat vikten av vaccinationer för både barn och vuxna i ett livsloppsperspektiv – vaccinationsprogram som skyddar mot sjukdom genom hela livet. Men detta omsätts inte i konkreta förslag om ett nationellt vaccinationsprogram för vuxna. Utredningen lägger heller inte fram förslag kring en ändamålsenlig nationell process för utvärdering, rekommendation och introduktion av nya vacciner.

Det finns hos beslutsfattare en kvardröjande föreställning om att Sverige är ett föregångsland vad gäller vaccinationsprogram. Sant är att vi har ett effektivt barnvaccinationsprogram med utbyggd infrastruktur, mycket god täckningsgrad och bred acceptans i befolkningen kring vikten av att barn tar rekommenderade vaccinationer.

Men vi hamnar alltmer på efterkälken internationellt sett. Vi introducerade visserligen tidigt vaccination av alla flickor mot HPV, men var långt ifrån först med motsvarande program för pojkar. Redan 2006 godkändes vaccin mot rotavirus, men det dröjde till 2019 innan det infördes i det svenska barnvaccinationsprogrammet, vilket var tio år senare än i Finland och långt efter ett flertal andra EU-länder som exempelvis Tyskland, Belgien och Spanien.

Folkhälsomyndigheten lämnade redan 2016 förslag till regeringen på ett nationellt vaccinationsprogram mot influensa och pneumokocker för alla över 65 år och vissa riskgrupper. Det har nu gått åtta år och det begränsade resultatet har blivit ett nationellt program av vaccination mot pneumokocker för medicinska riskgrupper och personer som fyllt 75 år, något som infördes för ett år sedan. Något nationellt program avseende influensa finns ännu inte i Sverige, till skillnad från i många andra jämförbara länder.

I dag är vaccination mot influensa ett regionalt ansvar och täckningsgraden varierar mellan 56 och 76 procent (säsongen 2022-2023) av befolkningen över 65 år. Endast en region når upp till WHOs mål om minst 75 procents täckningsgrad. Detta leder i onödan till mänskligt lidande och sjukhusinläggningar med ökade hälso- och sjukvårdskostnader som följd, och även till onödiga dödsfall.

Vi inom läkemedelsbranschen menar att det är helt orimligt att det ska behöva ta så lång tid innan nya vacciner kan introduceras, vilket exemplifierats ovan. Detta kan jämföras med att pris- och subventionsmyndigheten TLV har 180 dagar till sitt förfogande för utvärdering och beslut att inkludera ett nytt läkemedel i den statliga läkemedelsförmånen. Vi menar att processen för utvärdering av nya vacciner behöver tidssättas, och även att företag ges möjlighet att formellt ansöka hos Folkhälsomyndigheten om att ett vaccin ska ingå i ett nationellt program.

En sammanhållen nationell hantering av nya vacciner är viktig inte minst sett utifrån den intensiva medicinska forskning som pågår vid läkemedelsföretagen. Det stora genombrottet för mRNA-tekniken i samband med covid-vaccinerna har banat väg för ett stort antal vacciner mot virala och bakteriella infektioner som redan lanserats eller som befinner sig i olika utvecklingsstadier. Utöver skydd mot allvarlig sjukdom kan denna utveckling även ha mycket positiva effekter i kampen mot antibiotikaresistens. Vi behöver en samhällsdiskussion kring hur vi i Sverige kan vara en del av denna utveckling.

Nationella vaccinationsprogram innebär också införande av en infrastruktur för kallelser och tidsbokning av den aktuella befolkningsgruppen och registrering av alla vaccinationer i det nationella registret. Täckningsgraden kan öka när den enskilde inte själv behöver ta initiativet och eventuell kostnad.

Även om vaccinationer generellt är kostnadseffektiva och utgör en mindre kostnadspost går det inte att bortse från att det i grunden handlar om pengar. Det är staten som står för alla kostnader för nationella vaccinationsprogram, medan regionerna eller den enskilde får betala för övriga vaccinationer.

Utredningen föreslår en rad mindre förändringar av systemet som vi inom branschen ser positivt på – men den samlade bedömningen är att betänkandet är en missad chans att åstadkomma ett effektivt och framtidssäkrat nationellt system för vaccinationer i Sverige. Samtidigt finns en politisk diskussion kring ett ökat statligt ansvar och huvudmannaskap för delar av hälso- och sjukvården. I det sammanhanget utgör nationella vaccinationsprogram en mycket lågt hängande frukt.