I stället föreslår han fyra centrala myndigheter, med en ny fördelning av ansvar och uppgifter. Han tycker att myndigheternas huvudkontor bör samlokaliseras i Stockholm, och han trycker starkt på att förslaget bör genomföras snabbt om det ska bli något. Han har ritat upp exakt tidplan och skrivit fullständiga förslag till lagtexter. Om man ser bakom det drastiska i anslaget, och det något ovanliga i hur detaljerat Carlsson planerat och hur han nästan lägger sig i det som är regeringens beslut – nämligen hur man ska genomföra ett utredningsförslag - så kan man beskriva förslagen från Myndighetsutredningens på ett lite annorlunda vis: som en bra ansats. Det är en början, men bara just en början, till hur vi ska få en bättre och tydligare statlig styrning av sjukvården. Och en tydligare statlig styrning av hälso- och sjukvården behövs för att vi ska få bättre och jämlikare sjukvård över landet. För den forskande läkemedelsindustrin innebär förslagen, om de genomförs, chans till förbättringar genom att handläggningstider kortas och den administrativa organisationen blir enklare. Det är viktigt att i största möjliga mån undvika dubbelarbete och otydlighet. Korta ledtider, i kombination med ett tydligt och lättbegripligt system är viktiga förändringar. Det är därför angeläget att utredningens förslag genomförs snabbt och effektivt, så att vi får en enklare och bättre myndighetsstruktur på plats. Utredningen är dock inte svaret på hälso- och sjukvårdens problem. Många eller de flesta av de problemen påverkas inte direkt av att ändra myndighetsstrukturen. Det behövs mer – även om Stefan Carlsson gjorde så mycket han kunde givet sina direktiv och deras begränsningar. Med en bättre struktur, och mindre dubbelarbete mellan myndigheter, kan den statliga styrningen bli effektivare. Men landstingen, som ju ansvarar för organiseringen och (den huvudsakliga) finansieringen av hälso- och sjukvården, måste nu vidta kraftfulla åtgärder för att ta tag i hälso- och sjukvårdens bristande fokus på att förbättra vårdkvaliteten, den katastrofalt minskande kliniska forskningen, och sjukvårdens allt större ovilja och oförmåga att ta till sig nya behandlingsmetoder och innovationer. Utan att dessa frågor skyndsamt hanteras kommer Stefan Carlssons förslag bara att bli ett slag i luften, och det vore verkligen synd.