SKL har nu presenterat nya förslag i rapporten Nationell samordning för strukturerat införande och uppföljning av nya cancerläkemedel (Ännu bättre cancervård – Delrapport 9). Rapporten är del av arbetet med den svenska cancerstrategin 2010–2012. Rapporten visar på att patienter inte får tillräckligt snabb tillgång till effektiva läkemedel, att det finns ojämlikhet orsakad av olika upptag i olika delar av landet och att det finns en oro för snabbt växande kostnader. Den lösning som presenteras är att Sveriges kommuner och landsting, SKL, etablerar ytterligare en funktion som – parallellt med de statliga myndigheternas arbete – ska utvärdera, förhandla och ge rekommendationer för användningen av nya läkemedel, helst innan den godkännande myndigheten fattat sitt beslut. Man kan ifrågasätta om syftet primärt är att säkerställa att svenska patienter får tillgång till nya behandlingar, eller om det finns andra bakomliggande syften. Förslagen om uppbyggnaden av en parallell infrastruktur pekar på en tydlig, och förvånande, misstro mot de statliga myndigheternas arbete. Sjukvårdens fokus borde i stället vara att – utifrån den bas som myndighetsbesluten ger – implementera redan fattade beslut genom att identifiera de patienter som ska behandlas, säkerställa relevant uppföljning, genomföra eventuella organisatoriska förändringar och säkerställa att finansieringen finns där den behövs. Hur den rättsosäkra process som nu presenteras skulle kunna vara att föredra framför att förbättra och påskynda de statliga myndigheternas arbete är svårt att se. Om landstingen inte får det stöd de behöver från de statliga myndigheterna borde fokus i stället ligga på att förbättra myndigheternas service till sjukvården. En möjlig förklaring kan finnas i den bilaga i rapporten som behandlar konsekvenser av att landstingen i höst övertar kostnadsansvaret för den så kallade EES-vården, det vill säga patienter som söker sig till ett annat europeiskt land för vård. Man kan fundera över varför landstingen skulle vilja fokusera på att få kontroll över vilken vård svenska patienter ska kunna söka utomlands i stället för att säkerställa att den vård som erbjuds i Sverige är av sådan kvalitet att patienterna inte vill eller behöver söka vård i ett annat land. Hälso- och sjukvården bör inte införa processer som överlappar de statliga myndigheternas arbete utan i stället fokusera på uppdraget att implementera de beslut som myndigheterna fattat i syfte att säkerställa att berörda patienter får behandling. LIF ser tyvärr inte att de presenterade förslagen i rapporten uppfyller dessa kriterier.