Ett av ledarsidornas favoritämnen den senaste veckan var en opinionsundersökning från Föreningen Vetenskap och Folkbildning. Den handlade om människors inställning till vetenskap och även inställningen till olika konspirationsteorier. Ledarskribenterna älskade att undersökningen bland annat delade upp de avgivna svaren efter partisympatier. Det ledde till pikanta iakttagelser som att nästan var femte miljöpartistisk sympatisör tror att den amerikanska Apollo-månlandningen 1969 var en bluff – och många liknande. Jag är mer oroad över synen på vetenskap i allmänhet och läkemedelsforskning i synnerhet. En stor minoritet, 17 procent, höll inte med om påståendet att ”den vetenskapliga metoden är det bästa sättet att nå kunskap om verkligheten”. Man frågar sig vilka metoder dessa personer då tror är de bästa? Magkänsla? Daniel Kahneman, psykologen som fick 2002 års ekonomipris till Alfred Nobels minne, har i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” med många exempel och experiment visat var vi hamnar om vi går på magkänslan. Men vad viktigare är så är faktiskt de flesta västliga industrisamhällen uppbyggda på ett samhällskontrakt som innebär en tro på ett vetenskapligt förhållningssätt. Bästa möjliga kunskap som testas i ett beprövat system, slutsatser som ständigt omprövas och därmed ständigt förfinas. Påståenden ska vara verifierbara och experiment ska gå att upprepa. Tyckanden har ingen plats i det vetenskapliga synsättet. Därför oroar mig de 17 procenten djupt. Men det blir värre. 28 procent håller med om påståendet att: ”Forskningsresultat är ofta köpta av industrin och är därmed inte tillförlitliga”. Och så har vi den riktiga rysaren: Nästan var sjätte svensk (15 %) tror att ”läkemedelsindustrin arbetar för att hålla människor sjuka snarare än friska, för att göra större ekonomisk vinst”. I åldersgruppen mellan 40 och 50 är det ännu fler – 20 procent – som tror så. Av ett antal mer eller mindre bisarra konspirationsteorier i undersökningen är dessa två senast nämnda de som har flest anhängare. En annan läkemedelsrelaterad konspirationsteori som undersökningen visar skrämmande resultat på, är påståendet ”ADHD är en diagnos påhittad av läkemedelsindustrin för att de skall kunna sälja receptbelagda droger till allmänheten” – 9 procent, nästan var tionde svensk, tror på det. I gruppen 50 år och äldre är det ännu vanligare, 12 procent. Låt oss göra en jämförelse här, procentsiffror blir så lätt anonyma. Bakom påståendet om den av läkemedelsföretagen påhittade ADHD-diagnosen ovan står alltså en grupp i Sverige som är flera procentenheter större än den grupp som röstade på exempelvis Miljöpartiet i senaste riksdagsvalet (bara för att ta ett exempel bland minst fem partier som i valet fick mindre än den nioprocentare vi här talar om). Och den mer generella åsikten att ”forskningsresultat ofta är köpta och därmed per definition inte pålitliga” – ja, där talar vi om storleksordningar i närheten av socialdemokraternas valresultat i riksdagsvalet. Jämför vi med aktuella opinionssiffror är det till och med fler än de som säger att de skulle rösta på socialdemokraterna idag. De här exemplen och denna diskussion är ingen lustig lek, eller underlag för vitsiga middagssamtal där man kan förfasa sig över tidsandan. Det är djupt allvarligt och leder till frågor om den nuvarande forsknings- och evidensbaserade läkemedelsutvecklingen kommer att stå rycken framöver. Inställning till vetenskap är inte en trivial fråga. Olika typer av vetenskapliga resultat och utvärderingar är själva basen för stora delar av de beslut som fattas i samhället. Vad händer om gruppen som inte stödjer den hållningen eller metoden fortsätter att öka? Kommer vi då att fatta beslut om hastighetsgränser, fiskekvoter, koldioxidutsläpp, godkännande av läkemedel och tusen andra viktiga frågor på magkänsla? Om var sjätte person i Sverige på allvar tror att läkemedelsföretagen och alla de människor som arbetar i dem – med grundforskning, kliniska prövningar, patientsäkerhet och allt – hellre vill hålla folk sjuka än att göra dem friska, då börjar det skaka i det samhällskontrakt som läkemedelsföretagen arbetar inom. Jag vill i djupet av min själ inte tro att det är riktigt så illa. Jag vill absolut inte tala illa om den nu aktuella undersökningen, den är djupt fascinerande och ytterst tankeväckande. Jag vet inte något som på minsta sätt tyder på forskningsmisstag eller felaktigt ställda frågor i undersökningen. Men jag hoppas ändå att de siffror jag upprörs över är överdrivna, och överdrivna av precis samma skäl som opinionsundersökningar ofta överdriver lite lätt radikala eller ”spännande” åsikter: Det är gratis och utan ansvar att ge något litet tjuvnyp i en opinionsundersökning, utan att man riktigt behöver stå för hela åsikten. När det är val på allvar – exempelvis riksdagsval, eller valet om jag personligen ska ta en medicin mot en farlig sjukdom eller ej – då är de personliga valen ofta något annorlunda än i de ansvarsfria opinionsundersökningarna. Det är bara en liten strimma av hopp. Och även om jag har rätt i min förhoppning att det är mer av tjuvnyp än hundraprocentigt underbyggda personliga åsikter, så ligger det ju bakom en vilja från många människor att ge just ett sådant tjuvnyp. Det är illa nog. Läkemedelsföretagen kommer att fortsätta att leva och arbeta efter ett vetenskapligt arbetssätt. Vi skapar databaser för publicering av resultat från kliniska prövningar för att öka transparensen. Vi underkastar oss villigt en regulatorisk godkännandeprocess som är bland de mest komplicerade och omfattande och kostnadskrävande som världen har skådat. Allt detta är nödvändigt – ja, ovillkorligt nödvändigt – men för att det ska vara hållbart i längden förutsätter det också att den typen av åsikter som olika minoriteter uppvisar i Vetenskap och Folkbildnings undersökning inte tränger djupare in i samhällskroppen eller till äventyrs börjar påverka beslutsprocessen om läkemedel. Då vore vi illa ute!