Det var en unik budgetproposition som finansminister Magdalena Andersson på torsdagen överlämnade till riksdagen. Övergångsregeringens budgetförslag har egentligen endast ett övergripande syfte: att se till att Sverige fungerar i väntan på en ny regering. Därför var budgeten som väntat helt rensad på politiska ambitioner och nya satsningar. Inga av den avgående regeringens vallöften fanns med, som exempelvis de utlovade miljardsatsningarna till regioner och kommuner inom hälso- och sjukvård och skola.
En ganska betydande anslagshöjning föreslås dock av regeringen: den statliga läkemedelsförmånen ökar med 1,9 miljarder kronor nästa år. Det är givetvis ett mycket välkommet besked.
Men det mest intressanta är kanske motiveringen till anslagshöjningen. Sex principer har varit vägledande i arbetet med budgeten. Utöver uppräkning för höjda priser och löner handlar principerna bland annat om justeringar till följd av beslutade lagar eller bindande avtal. Höjningen av läkemedelsförmånen motiveras av den fjärde principen som lyder: ”Anslag justeras om det krävs för att nödvändiga samhällsfunktioner ska kunna upprätthållas”.
Denna princip har enligt finansministern tillämpats restriktivt, vilket innebär att det krävts att ett tillskott inte kan vänta. Även försvarets anslag har höjts med hänvisning till denna princip med 1,7 miljarder, kustbevakningens med 100 miljoner, ökade kostnader till internationella organisationer med 350 miljoner, samt högre utbildning med 120 miljoner kronor.
Jag och andra inom läkemedelsbranschen driver ständigt opinion som ytterst handlar om patienters rätt till bästa möjliga läkemedelsbehandling. Vi lever nu i en tid med fantastiska medicinska genombrott som bara för några år sedan sågs som mycket avlägsna. Inte minst inom cancerområdet och sjukdomar som hepatit c har nya läkemedel inneburit förlängd överlevnad eller bot för många svårt sjuka. Och när vi blickar framåt ser vi potentiella genombrott inom cell- och genterapi som kan innebära vårdresultat som den medicinska utvecklingen aldrig tidigare kunnat leverera.
Det är mot bakgrund av de stora medicinska framstegen lika naturligt som bra att läkemedelskostnaderna ökar i Sverige. För vi ska komma ihåg att den andel av sjukvårdskostnaderna som utgörs av läkemedel inte ökar, utan har minskat under en 10 årsperiod.
I dag är det många som blickar mot den statlige utredaren Toivo Heinsoo och det förslag till framtidens läkemedelssystem som han ska lägga fram i början av nästa år. En central frågeställning för utredaren är vem som i framtiden ska ansvara för finansieringen av subventionerade läkemedel. I dag har landstingen ett kostnadsansvar, men ersätts av staten via det statsbidrag som övergångsregeringen nu höjt med 1,9 miljarder kronor. Ett alternativ som läkemedelsbranschen starkt avråder från är att landstingen istället ersätts via det generella statsbidraget, en påse pengar som läggs till landstingens egna skattemedel och kan användas fritt.
Därför är budgeten också ett tydligt besked från regeringen att man ser patienters tillgång till läkemedel som en nödvändig samhällsfunktion som måste upprätthållas. Det utgör i sig en signal om att staten ska ha en fortsatt stark roll i det framtida läkemedelssystemet. Det är en mycket klok princip.