Vilket eller vilka problem behöver lösas? Det är alltid bra att ha svar på den grundläggande frågan när en samhällsfråga ska utredas och regler ska ändras. När det gäller dagens system för läkemedel är det främsta problemet att det blivit alltför krångligt. Det har successivt byggts ut och kompletterats och idag är det ganska få personer som kan redogöra för hela systemet i alla dess detaljer. Det är inte anpassat till hur hälso- och sjukvården ser ut i dag med utsuddade gränser mellan sluten-, och öppen- och hemsjukvård, och det är definitivt inte framtidssäkrat sett till den utveckling som nu sker inom medicin, medicinteknik och digitalisering.
Om man ser tillbaka får man svar på varför det nuvarande systemet ser ut som det gör. På våren 1992 tillsattes den stora parlamentariska utredningen HSU 2000 som skulle blicka mot framtidens sjukvård och som hade en rad stora frågor på sitt bord, bland annat läkemedelssystemet. Det skulle dröja till den 12 september 1996 innan dåvarande socialminister Margot Wallström lämnade ett regeringsförslag till riksdagen om ett nytt system för finansiering och subvention av läkemedel.
Det stora problemet den gången var kostnadskontroll. Staten såg ett stort problem i kostnadsökningarna på läkemedel. Ansvaret för läkemedelskostnaderna skulle därför flyttas över från staten till landstingen. Att lägga ansvaret där kostnaderna genererades var metoden. Det här var i en tid då många nya läkemedel, inte minst inom stora sjukdomsområden som andningsvägar och hjärt-kärlsjukdomar, innebar stora medicinska framsteg och även högre kostnader. Världens mest sålda läkemedel var år efter år magsårsmedicinen Losec.
Så här ser det inte ut i dag. Den nya utredningen har inte besparingar som huvudsyfte. De totala läkemedelskostnaderna är idag inget stort problem vare sig för staten eller för landstingen. Kostnaderna för den nationella läkemedelsförmånen har mer eller mindre legat stilla i tio år, samtidigt som kostnaderna för hälso- och sjukvården under samma period ökat med långt över 100 miljarder kronor. De ökningar av läkemedelskostnaderna som skett i fjol och i år kan till stor del förklaras av den pågående satsningen på nya revolutionerande läkemedel inom hepatit c som innebär att många människor kan botas från sjukdomen.
Ändå förs på sina håll en debatt i dag om "nya dyra läkemedel", framför allt kring cancerläkemedel. Ibland framförs argumentet att nya läkemedel "riskerar att tränga ut annan viktig vård", men det presenteras inga konkreta exempel på att detta skulle ha skett. Diskussionen gäller oftast när ett läkemedel för en liten grupp allvarligt sjuka innebär en hög behandlingskostnad. Att i dessa situationer tala om risk för undanträngning blir lite märkligt eftersom det inte är läkemedlen, utan kostnadsökningstakten inom andra delar av hälso- och sjukvården som borde bekymra. För mig är det tydligt att den oro som i dag finns i landstingen kring läkemedel snarare är ett budgeteringsproblem än ett kostnadsproblem. Det är resultatet av att vi har ett system idag som i grunden är till för att begränsa kostnader och inte premiera innovation.
Därför är det bra att regeringen i sina direktiv till utredaren är tydlig med att det nya läkemedelssystemet ska vara anpassat för framtidens hälso- och sjukvård. Det ska präglas av enkelhet och tydlighet för alla berörda parter och det ska sätta patientens jämlika tillgång till läkemedel i centrum. Samtidigt ska läkemedelsanvändningen vara kostnadseffektiv ur ett samhällsperspektiv.
Det är också mycket bra att direktiven lyfter fram att användandet av nya innovativa läkemedel utöver att ge patienter bästa möjliga vård även har stor betydelse för medicinsk forskning och Sverige som innovationsland: "Att på ett ändamålsenligt sätt använda nya och effektiva läkemedel kan bland annat bidra till regeringens ambitioner att förbättra förutsättningarna för forskning och innovation till nytta för patienten, hälso- och sjukvården och samhället i övrigt."
Nu har Sverige chans att skapa ett system som möter den fantastiska medicinska utveckling som pågår just nu. Inte minst inom cancerområdet flyttas hela tiden gränsen framåt för vad som är medicinskt möjligt. Alltfler svårt sjuka människor får chans att leva allt längre. Vi kan nu skapa ett system som säkrar tidig och jämlik tillgång till läkemedel, som innebär incitament för läkemedelsföretag att utveckla behandlingar med högt medicinskt värde, och ger en trygghet för samhället att systemet har en långsiktig stabilitet.
Men det kommer att ta ett antal år av utredning, beredning och implementering av ett nytt läkemedelssystem. Tidigast under 2020 kan det finnas på plats, och det förutsätter då ändå att beredningsprocesserna går snabbt. Därför är det viktigt att vi här och nu agerar för större stabilitet och långsiktighet. Ett bra sätt är att regeringen och landstingen gör en flerårig överenskommelse om statens bidrag till kostnaderna för läkemedelsförmånen. En flerårig överenskommelse skulle ge landstingen arbetsro och trygghet.
Samtidigt behövs också åtgärder för att förbättra det nuvarande systemet, inte minst när det gäller hur processer kan förenklas och effektiviseras för att möjliggöra att patienterna tidigare får tillgång till nya läkemedel, samtidigt som vi mer strukturerat genererar kunskap om läkemedlens effekter och värde vid användning i den verkliga vården. Sådana åtgärder kan inte vänta på utredningens resultat, utan måste vidtas nu. LIF och läkemedelsbranschen vill gärna delta i diskussionerna om hur vi gemensamt kan uppnå detta.