Vad är en utmärkande skillnad mellan utveckling av läkemedel och av de flesta andra avancerade produkter runt omkring oss, som mobiltelefoner eller bilar? Skillnaden är att ett nytt läkemedel måste forskas fram och utvecklas av läkemedelsföretag i nära samverkan med den akademiska grundforskningen, med hälso- och sjukvården och med patienterna. Den kliniska utvecklingen måste ske tillsammans med den sjukvård som ska stå för användningen när läkemedlet till slut är en färdig och godkänd produkt, och tillsammans med de patienter som ska uppnå bot eller lindring.
Det här kan ju tyckas vara en självklarhet, men det behöver ständigt upprepas. Alltför ofta ges bilden av att läkemedelsföretagets roll enbart är att tillverka och leverera läkemedel till vården. Det luftas åsikter om att hälso- och sjukvården borde vara mer restriktiv med att samarbeta med läkemedelsföretag. Inom läkemedelsbranschen möts vi stundtals av en påtaglig beröringsskräck från vårdens sida. Och ändå borde alla känna till grundläggande fakta: Läkemedelsföretagen skulle inte kunna utveckla ett enda läkemedel utan nära samverkan med sjukvården. Och den medicinska utvecklingen inom sjukvården skulle avstanna utan företagens närvaro och engagemang. Vi kan konstatera att ett nära samarbete mellan hälso- och sjukvården och de forskande läkemedelsföretagen är en förutsättning för att mänskligheten överhuvudtaget ska kunna klara globala utmaningar och hälsohot som cancer och galopperande antibiotikaresistens.
Till dessa grundförutsättningar kan läggas den svenska kulturen. Det är varken våra unika personnummer, högklassiga kvalitetsregister, kunniga läkare, eller akademisk spjutspetsforskning som mer än något annat särskiljer Sverige inom Life Science. Det är istället vår förmåga till samverkan. Det är den metod vi har för att lösa samhällsutmaningar. Alla inblandade aktörer jobbar tillsammans, kommer överens och genomför det som bestämts gemensamt.
Jag funderar över detta när jag läser den fortsatta mediebevakningen kring läkemedelsföretagens öppna rapportering av ersättningar till kliniker och sjukvårdspersonal för forskning och samverkan. Det skrivs i Svenska Dagbladet att läkare "tar emot pengar" så att det framstår som att ersättningarna är någon slags ekonomisk gåva och inte att läkaren är en expert vars kunskaper är helt nödvändiga för uppdraget. Och det räknas upp att ett antal läkare minsann har konsultationsuppdrag för läkemedelsföretag samma år som de anlitas som vetenskapliga experter av myndigheter. En outtalad anklagelse hänger i luften om att detta skulle vara något skumt.
Det finns en lika självklar som naturlig förklaring till att samma personer, oftast läkare, anlitas för uppdrag av läkemedelsföretag, av vetenskapliga organisationer, och av myndigheter som Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, SBU, eller landstingens läkemedelskommittéer: De är experter.
Det rör sig nästan uteslutande om erfarna läkare som under decennier behandlat patienter, som deltagit i den vetenskapliga diskussionen inom sitt specialistområde såväl nationellt som internationellt, som forskat kliniskt och som utvärderat andras forskning, och som dessutom har nyfikenhet kring att hitta vägar till nya behandlingsmetoder. De är experter med en kompetens som är helt nödvändig för den medicinska utvecklingen.
Med viss regelbundenhet uppstår en diskussion kring om samma medicinska expert som har konsultationsuppdrag för ett eller flera företag även kan anlitas av en myndighet, exempelvis för arbete med medicinska riktlinjer eller med granskning av medicinska studier. Svaret är ett självklart och rungande ja. De forskande läkemedelsföretagen är en del av sjukvårdssystemet, och att en expert deltar i företagens medicinska utvecklingsarbete med klinisk forskning eller som medicinsk rådgivare ska för experten vara meriterande och inte exkluderande. Allt annat vore närmast befängt.
Skulle myndigheter avstå från att anlita de främsta medicinska experterna, och i stället vända sig till personer som garanterat aldrig haft uppdrag från företag, som kanske aldrig själva deltagit i forskning eller utveckling, och som därför högst troligt inte är uppdaterade kring var forskningsfronten inom specialistområdet står i dag?
Betänk också att Sverige är ett litet land. Det är helt nödvändigt för vår konkurrenskraft och framtida utvecklingsmöjligheter att vi har fler – inte färre – internationellt gångbara experter som kan bidra till att attrahera intressanta forsknings- och utvecklingsprojekt, och tillhörande investeringar till vårt land. Då kan vi ju inte ha uppfattningen att samverkan med företag diskvalificerar från deltagande i andra viktiga sammanhang. Det håller helt enkelt inte om vi menar allvar med våra strävanden om att vara en Life Science-nation av rang.
De särskilda förhållanden som råder inom det medicinska området där behandlingar utvecklas och utvärderas av företagen och sjukvården sida vid sida gör att det behövs öppenhet och tydliga regelverk kring alla samarbeten. Jag fortsätter att påstå – och hittills har ingen ens försökt övertyga mig om annat – att det inte finns någon annan bransch i Sverige med ett mer heltäckande etiskt regelverk än läkemedelsbranschen.
Läkemedelsbranschens Etiska Regelverk (LER) har utvecklats successivt under närmare 50 år, och sedan över tio år ingår en central överenskommelse om samverkansregler mellan SKL och LIF i det samlade regelverket. Utöver detta har LIF ett omfattade egenåtgärdssystem, öppen rapportering av alla samverkansprojekt med intressenter, och sedan i somras även öppen rapportering av alla utbetalningar till sjukvården och enskilda medarbetare. Till detta kan läggas det rigorösa regulatoriska systemet för läkemedel på EU-nivå. Jag vågar säga att ingen annan bransch och inget annat produktslag är lika strikt reglerat.
På myndighetssidan finns numera gemensamma riktlinjer och blanketter för jävsdeklarationer som används av alla personer inom den medicinska professionen. Öppenhet kring alla uppdrag är enligt mig en självklarhet. Och lika självklart innebär en jävsdeklaration inte med automatik att en expert är jävig. Myndigheterna inom Life Science-området anlitar ett mycket stort antal medicinska experter, och exempelvis när det gäller Socialstyrelsens arbete med nationella riktlinjer till och med hela grupper av experter. Jag känner mig trygg med att våra myndigheter besitter den kompetens som krävs för att kunna fatta självständiga och väl sammanvägda beslut, där man känner till och beaktar experters uppdrag för andra aktörer.
Det som däremot alltid känns trist när den här diskussionen kommer upp är den ibland halvt uttalade och ibland framkastade anklagelsen: att en medicinsk expert kan "köpas" av läkemedelsföretagen, och att experten sedan "påverkar" myndighetsbeslut på ett otillbörligt sätt. Det är grovt kränkande gentemot hela samverkanssystemet: mot läkarexpertisen, de forskande företagen och mot de reglerande myndigheterna.