Ojämlik vård – dags för verkstad

Många utredningar och rapporter har behandlat frågan om ojämlik vård de senaste åren. LIF har bidragit till det – vi tillsatte vår egen Kommission för jämlik vård för drygt tre år sedan, som presenterade en rapport sommaren 2013. Tillsammans med Cancerfonden nystartade vi Kommissionen för drygt ett år sedan och deras slutrapport har nu lämnats. Sammanfattningen i inledningen av den här artikeln om risken för sjukvårdens legitimitet är lånad från en av Kommissionens slutsatser. Man kan säga att det funnits två steg i hur debatten om ojämlik vård har utvecklats i Sverige på 2010-talet. Frågan var inte högt på dagordningen i början av decenniet, trots att SKL:s och Socialstyrelsens Öppna jämförelser redan tidigare hade identifierat exempelvis de stora skillnaderna mellan landstingen i väntetider för viktiga undersökningar, behandlingar och operationer. Så det första skedet kan man kalla ”varseblivningen”. Väntetiderna till olika specialistbehandlingar passade in i den allmänna diskussionen om köer i sjukvården som bland annat ledde till Alliansregeringens ”Kömiljard”. Kömiljarden var ett sätt att ekonomiskt premiera landsting som lyckades minska väntetiderna i sjukvården. Men vi var en del som tyckte att köer kanske inte riktigt var det enda problemet i sjukvården. Diskussionen om köer och väntetider kunde till och med ibland riskera att skymma andra viktiga frågor. Vårdens kvalitet diskuterades inte av så många. Skälet var enkelt: kvaliteten uppfattades generellt som god. Kom frågan någon gång upp så var det lätt att hänvisa till OECD-undersökningar och andra källor som visade att svensk sjukvård låg i topp, eller i alla fall högt upp, i olika mätningar. Men tillgången till de bästa behandlingarna kunde skilja sig radikalt mellan olika delar av landet. LIF visade detta i en egen undersökning 2011, där vi låtit undersöka användningen i landstingen/regionerna av moderna läkemedel inom sex olika terapiområden. Skillnaderna var i vissa fall mycket stora, men också svåra att förklara. Men slutsatsen var att patienter i olika delar av landet inte hade tillgång till jämlik vård. Sedan dess har många andra intressenter och utredare visat och dokumenterat andra former av ojämlik tillgång till sjukvård av hög kvalitet. De socioekonomiska faktorerna, utbildningsnivå, etnisk bakgrund, genus – alla påverkar tillgången till bra sjukvård. Varseblivningen av detta har haft många steg och många delar, men den ojämlika sjukvården är nu väldokumenterad och insikten om problematiken är etablerad. Steg två är alla som de senaste åren försökt bidra med åtgärdsförslag för hur vi kan komma tillrätta med den ojämlika vården. När LIF lät undersöka hur patienter i olika delar av Sverige fick tillgång till de nyaste läkemedelsbehandlingarna, då talade vi om saker som ligger oss nära och som vi har god insikt i. En sådan undersökning gjorde vi själva med våra experter och statistikleverantörer. Men åtgärdsförslag bör helst komma från en bredare grupp, som representerar flera intressen. Vi tillsatte därför Kommissionen för jämlik vård som skulle arbeta helt oberoende av LIF. I Kommissionens senaste form har den innehållit representanter från båda de politiska blocken, akademi och forskning, patient- och pensionärsorganisationer samt läkarprofessionen. Kommissionen för jämlik vård har i sin slutrapport ett mycket starkt patientfokus i sina förslag. Patienten ska ha mer information och mera makt över sin egen vård – det är ett sätt att minska ojämlikheten. Landstingens/regionernas ansvar för att aktivt bekämpa ojämlikheten pekas också ut. Den svenska sjukvården är fortfarande av god kvalitet, sett i ett internationellt perspektiv. Men orostecken finns, och ojämlik tillgång till den bästa tänkbara vården är ett av dessa orostecken. Riskerna för minskad legitimitet och därmed en minskad vilja från skattebetalarna att lägga nödvändiga resurser på sjukvården är ett annat. Därför är det tid för det tredje steget. Nu behöver konkreta åtgärder vidtas som på allvar kan minska skillnaderna. Alla patienter i Sverige måste kunna räkna med att få tillgång till den bästa tänkbara behandlingen som passar hen oavsett socioekonomisk status, utbildningsnivå, etnisk bakgrund, genus eller geografisk hemvist. Som representant för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige har vi naturligtvis ett egenintresse i detta, utöver att vi alla som personer också är eller blir patienter en dag. Det egenintresset kan enklast sammanfattas så här: Företag som sysslar med forskning och utveckling tillsammans med sjukvården behöver en sjukvård av allra högsta klass – som ständigt strävar efter att erbjuda patienterna allt bättre vård och allt modernare behandlingar, och där klinisk forskning och kontinuerlig kompetensutveckling är självklara inslag. Stora skillnader i tillgång till de bästa behandlingarna, eller till och med att de bästa behandlingarna inte alls används, är inte i längden en vård av allra högsta klass. Det låter kanske självklart för vissa av oss, men jag inte övertygad om att alla ser det på samma sätt. Vi kommer därför att fortsätta att bidra till debatten och med förslagen som kan säkra att Sverige har en sjukvård av absolut toppkvalitet. Det vinner alla på - inte minst patienterna i vårt land.