Med start den 31 maj kommer läkemedelsföretag i Sverige att öppet redovisa de ekonomiska ersättningar som skett under 2017 från företagen till hälso- och sjukvården. Liksom de två gångna åren med den europeiska läkemedelsbranschens system för öppenhet, den s.k. Disclosure code, kommer med all säkerhet ersättningarna för sjukvårdens deltagande i klinisk forskning att vara det helt dominerande kostnadsslaget. Vid förra rapporttillfället, som avsåg ersättningar under 2016, utgjorde forskning sammanlagt 735 av de totalt 920 miljoner kronorna i utbetalningar från läkemedelsföretagen till den svenska sjukvården. Men det som framförallt väcker intresse från medier är den mindre andel av de totala ersättningarna som avser konsultuppdrag till enskilda medarbetare inom hälso- och sjukvården, främst läkare. Under 2016 uppgick dessa ersättningar i Sverige till sammanlagt 41 miljoner kronor.
De senaste veckorna har medier rapporterat om en jämförande studie av hur Disclosure code införts i nio olika länder i Europa. Studien är helt koncentrerad på den mindre del av ersättningen som avser medarbetare inom sjukvården. Fem av länderna, bland dem Sverige, har infört koden som ett egenåtgärdssystem via branschorganisationen i respektive land, medan tre länder har stiftat olika typer av lagar. Nederländerna har en kombination av egenåtgärdssystem och lagstiftning.
Den bärande teorin bakom studien, som också ger medieintresse, är att ekonomisk ersättning från läkemedelsföretag till läkare är något ljusskyggt, oetiskt, eller rent av brottsligt. Enligt teorin skulle läkaren vara "köpt" av ett företag och återgälda genom att förskriva företagets läkemedel i strid med de medicinska behoven hos läkarens patienter. Det är också den anklagelse som hänger i luften när medier rapporterar, ofta förstärkt via foton som ska illustrera sedlar som sträcks fram mot en läkare. Låt mig vara tydlig: Detta teoribygge och dessa nidbilder är grovt kränkande mot såväl hela den svenska läkarkåren som mot läkemedelsföretagen.
Det finns felaktiga föreställningar som måste bemötas. En sådan är föreställningen om att läkemedelsföretag ger svenska läkare ekonomisk ersättning som något slags gåvor. Så är det givetvis inte. Läkemedelsföretag anlitar medicinska experter med djupa kunskaper inom sitt område för konsultuppdrag. Dessa läkare får ersättning för utfört arbete. Inget annat. Det kan exempelvis handla om föreläsningar, utbildningar eller deltagande i rådgivande organ.
Alla dessa uppdrag är reglerade i offentliga avtal mellan företaget, läkaren och läkarens verksamhetschef. Detta har i snart 15 år varit noga reglerat i en central överenskommelse mellan LIF och SKL, och ingår som en del av LER, läkemedelsbranschens etiska regelverk. Det nya som tillförts LER på senare år är att ersättningarna nu redovisas öppet av företagen.
En annan föreställning är att läkare hamnar i beroendeställning och förskriver läkemedel från ett läkemedelsföretag av privatekonomiska skäl. Det hänvisas ofta till vissa studier gjorda i USA som visar att det finns en koppling mellan ekonomisk ersättning från företag och läkarnas förskrivningsmönster. Alldeles oavsett att man inte kan jämföra förhållanden i USA med Sverige, är detta ett grundlöst angrepp på hela läkaretiken. I påståendet ligger att läkaren skulle bortse från de medicinska behoven hos patienten. Så är det inte. En läkare förskriver den behandling läkaren anser vara det bästa för patienten. Och inte heller om man kunde visa att en svensk läkare som utfört konsultuppdrag för ett företag i högre utsträckning förskriver ett läkemedel från samma företag, finns det anledning att misstänka privatekonomiska skäl. Detta förklaras snarare av att en medicinsk expert som deltagit i kliniska forskningsprogram, och som anlitats för utbildningsuppdrag, har mycket god och uppdaterad kunskap om vilka behandlingsalternativ som är bäst för den enskilde patienten.
Vi har i Sverige dessutom tydliga regler som klargör att läkemedelsföretag inte får låta läkare medverka i läkemedelsinformation och uttala sig som garant för ett visst läkemedel, eller förorda en viss behandling. Och anlitandet av läkare för utförandet av ett visst uppdrag får inte utgöra ett incitament för att rekommendera eller förskriva ett läkemedel.
Om verkligheten förhöll sig så som antingen påstås eller antyds i den aktuella studien och i medier skulle rättsliga myndigheter i Sverige ingripa och lagföra såväl läkare som läkemedelsföretag för mutbrott.
En slutsats som studieförfattarna för fram är att egenåtgärdssystem fungerar sämre än lagstiftning, bland annat på grund av att enskilda läkare kan välja att säga nej till öppen redovisning. I Sverige krävs den enskilde läkarens samtycke till öppen rapportering enligt personuppgiftslagen (PUL) och andra länder har motsvarande lagar. Under våren införs den EU-gemensamma dataskyddsförordningen (GDPR) som ersätter tidigare nationella lagar på området.
Varje land får förstås avgöra hur dessa frågor ska hanteras. I Sverige har vi en utpräglad samverkanskultur, och en lång tradition av att parter inom olika branscher och samhällssektorer kommer överens om detaljerade regelverk. Det finns exempelvis inom arbetsmarknadsområdet, inom bank och försäkring, inom mediebranschen och även på hälso- och sjukvårdsområdet. Istället för att staten stiftar detaljerade lagar överlåter man åt parter att komma överens. Det är så vi jobbar i Sverige, och det tjänar samhället väl.
Inom läkemedelsområdet har vi all anledning att känna stolthet över vårt egenåtgärdssystem. Det har utvecklats successivt och bygger på centrala överenskommelser mellan läkemedelsbranschen, sjukvårdshuvudmännen via SKL, och Läkarförbundet. Regelverket är dessutom under ständig utveckling. Jag vågar påstå att ingen annan bransch har ett mer heltäckande etiskt regelverk än vad läkemedelsbranschen har genom LER. De flesta större företag med produkter på den svenska marknaden är medlemmar i LIF, vilket gör regelverket i princip heltäckande. Många andra länder ser det svenska regelverket som ett föredöme i Europa. Vad gäller Disclosure code har Sverige hittills legat i topp i Europa när det gäller andelen läkare, cirka 80 procent, som ger samtycke till öppenhet. Jag hade förstås gärna sett att alla läkare ger sitt samtycke, och min förhoppning är att andelen ska öka ytterligare.
Det som ständigt måste upprepas är att utan nära samverkan mellan läkemedelsföretag, hälso- och sjukvård, akademi och myndigheter kommer sjukvården inte att utvecklas, och inga nya läkemedel kan forskas fram. Den kliniska utvecklingen av nya läkemedel och behandlingsmetoder måste ske av företag och sjukvården tillsammans. Nära samverkan mellan forskande företag och experter inom hälso- och sjukvården är en grundförutsättning för all medicinsk utveckling. Detta har också alltid varit en svensk paradgren och något vi alla kan vara stolta över.
För att denna intima samverkan mellan offentlig och privat verksamhet ska kunna ske med bibehållande av medborgarnas förtroende krävs två förutsättningar: tydliga regler och öppenhet. Läkemedelsbranschens omfattande etiska regelverk som bygger på detaljerade samverkansregler, inkluderat den europeiska koden om öppen redovisning, samt myndigheternas tydliga riktlinjer och jävsdeklarationer, tillgodoser detta. Öppenhet är helt centralt, och i den mån brister kan påtalas är läkemedelsbranschen givetvis beredda att diskutera dessa med våra samarbetspartners.