En är självklar: Vi har för många myndigheter idag. Det är överlappningar och oklarheter samtidigt som ansvaret är fragmenterat. Det gäller alldeles speciellt det område som kallas ”kunskapsstyrning”. Kunskapsstyrning är enkelt uttryckt att informera om och sprida bästa tillgängliga kunskap. Det ”styr” genom att göra den gemensamma och samlade kunskapen tillgänglig, ibland i form av rekommendationer och riktlinjer. Låt oss kort titta på vilka myndigheter som idag arbetar med detta på det område som läkemedelsindustrin är aktiv inom. Läkemedelsanvändningen styrs idag framför allt utifrån SBU:s olika rapporter, Socialstyrelsen nationella riktlinjer, Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer samt genom TLV:s beslut om subvention och dess genomgångar av både läkemedelsgrupper och enskilda läkemedel. Detta kunskapsunderlag som produceras av de statliga myndigheterna omprövas och vidareutvecklas därefter av den regionala nivån i form av bland annat landstingens läkemedelskommittéer. Detta nuvarande system har en rad problem och brister. Redan på den statliga nivån är det en otydlighet i samordningen mellan de olika underlag som myndigheterna tar fram. Men framför allt finns det risker och brister knutna till övergången från den nationella myndighetsnivån till den regionala. Den regionala omprövningen riskerar att leda till 21 olika tolkningar av rådande kunskapsläge, vilket kan fördröja användningen av nya behandlingsmetoder och även öka de regionala olikheterna i tillgången till behandling – vilket ju har identifierats som ett problem under de senaste åren. Själva den medicinska evidensen lär inte skilja mellan Gotland och Västerbotten, även om det finns olikheter inom andra områden som man ska ha respekt för. Det är denna situation kring kunskapsstyrningen, som fått utredaren att föreslå ett särskilt Råd för Nationella Riktlinjer. En fördel med ett sådant Råd skulle vara att landstingen på ett tydligare sätt skulle förbindas att implementera de riktlinjer som tas fram. De riktlinjer som till exempel Socialstyrelsen tar fram tar idag ofta mycket lång tid att omsätta i praktiken. Från LIF:s sida välkomnar vi utredarens förslag. Vi anser att den statliga nivån måste bli tydligare i ”kunskapsstyrningen”. Det ska erkännas att inte ens kunskapsstyrning som begrepp är enkelt. Det finns en del argument mot att styra för mycket från centralt håll. Men Sverige är ett litet land. Sverige har valt att sträva mot en sjukvård som är värdebaserad – vi värderar kostnader och insatser utifrån vilket värde de ger för sjukvården, samhället och patienterna. Vi kan inte fördela ansvaret för detta på allt för många händer, och vi kan framför allt inte ha ett otydligt system. Om allt för många producerar ”bästa nuvarande kunskap” riskerar resultatet bara bli att kunskapen istället försvinner, och att det i slutänden enbart blir ekonomiska överväganden som bestämmer. Det vore också välgörande om resultatet av utredningens förslag om färre myndigheter inte blev att vi i slutänden faktiskt får fler myndigheter i stället. Det finns tyvärr en del oroande tecken på att så kan bli fallet.