Vaccination är ett av de mest effektiva sätt samhället har till sitt förfogande för att rädda liv och främja hälsa. Tack vare vaccinationer har många sjukdomar som tidigare skördade många offer mer eller mindre försvunnit. Sverige har länge varit ett föregångsland för vaccinprogram och det är för folkhälsan mycket viktigt att vi fortsätter vara det. Vaccination räddar helt enkelt liv.
Gången för beslut om vilka vaccin som ska ingå i det allmänna nationella vaccinationsprogrammet är att Folkhälsomyndigheten tar fram underlag och gör en vetenskaplig och hälsoekonomisk bedömning. Utifrån detta formulerar myndigheten en rekommendation varefter regeringen sedan beslutar.
Vid sidan av de allmänna programmen finns nationella vaccinationsprogram för riskgrupper. Den 1 maj 2016 föreslog Folkhälsomyndigheten att särskilda program ska inrättas för riskgrupper för influensa, pneumokocker, tuberkulos och just hepatit B. Av dessa föll hepatit B bort i och med regeringens avslag. Folkhälsomyndighetens förslag om riskgruppsvaccination mot hepatit B byggde nämligen på att hepatit B-vaccination skulle inkluderas i det allmänna barnvaccinationsprogrammet.
I praktiken erbjuds visserligen småbarnsföräldrar vaccinering av deras barn av landstingen, men en plats i det nationella vaccinationsprogrammet skulle ge en tydligare signal om att denna vaccination är viktig i ett folkhälsoperspektiv.
Pensionärsorganisationerna PRO och SPF Seniorerna driver frågan om ett nationellt vaccinationsprogram för äldre i analogi med det som riktas till barn. Argumentet är att äldre har ett försvagat immunsystem. Årligen dör fler flera hundra äldre i förtid på grund av komplikationer efter influensa och pneumokockinfektioner.
Efter regeringens avslag för hepatit B återstår förslagen från Folkhälsomyndigheten om influensa, pneumokocker och tuberkulos. De enda besked socialdepartementet har lämnat är att förslagen bereds. Detta är olyckligt eftersom alla parter lämnas i ett vänteläge.
Personer i riskgrupper lämnas i ovisshet om de kommer att erbjudas vaccin eller om de måste ta ställning till att betala för ett skydd mot infektionerna själva. Folkhälsomyndighetens expertroll kan sägas vara ifrågasatt när det inte kommer något beslut. Myndigheten har efter ett omfattande arbete lagt ett gediget förslag, men regeringen ger inga svar. Och företagen som tillverkar vaccin får inga besked om man ska ha beredskap för att leverera eller inte.
Jag hoppas att regeringen så snart möjligt kan ge positivt besked kring angelägna vacciner till äldre och riskgrupper. Det är ett i sammanhanget mindre ekonomiskt åtagande, men en viktig satsning ur ett folkhälsoperspektiv.