Det finns givetvis just nu stora utmaningar kopplade till läkemedel. Det grundläggande är magnituden av själva pandemin. En sjukdom som var helt okänd för några månader sedan hade i månadsskiftet maj-juni lett till minst 6,3 miljoner konstaterade insjuknanden och 375 000 dödsfall över hela världen. Över 50 000 patienter vårdades inom intensivsjukvården. Belastningen på sjukvården har lett till enorm efterfrågan på vissa läkemedel, skyddsutrustning och medicinteknik. För att möta behoven har läkemedelsföretag ökat och ställt om sin globala produktion. Företag samverkar med varandra och med myndigheter på helt nya sätt för att lösa problem och ta bort flaskhalsar längs vägen.
Men liksom i många andra svåra kriser ses en ökande protektionism. Det har helt enkelt blivit global huggsexa om kritiska läkemedel och vissa länder har gjort beställningar av läkemedel som vida överstiger de medicinska behoven. Även om man får ha viss respekt för att en regering under ett medicinskt nödläge i första hand ser till behoven hos den egna befolkningen, så förvärrar hamstring av viktiga mediciner, exportrestriktioner och andra handelshinder som flera medlemsländer inom EU infört en redan allvarlig situation.
Protektionismen står i kontrast till utveckling och produktion av läkemedel som är helt globaliserade processer, från tidig forskning i akademier och företag, och hela vägen till dess att ett läkemedel når fram till en patient. Forskning inom ett läkemedelsprojekt sker ofta på olika platser i världen samtidigt, kliniska prövningar av en läkemedelskandidat utförs i ett stort antal länder, när EUs läkemedelsmyndighet EMA godkänner ett läkemedel så gäller det användning i alla EUs medlemsstater, och tillverkningen av det läkemedel som levereras till apotek och sjukvård i Sverige kan ske i en annan världsdel, likväl som i vårt eget land.
Är Sverige annorlunda? Vi har inte vidtagit några protektionistiska åtgärder som inskränker på frihandel och distributionslinjer, men visst finns liknande tankegångar även här. Det uppfattas exempelvis som allt viktigare var produktion av de läkemedel som används i Sverige sker – där geografisk närhet, allra helst i Sverige – ses som en stor fördel. Men det finns i praktiken inga renodlat svenska läkemedelsföretag, i meningen svenska företag som tillverkar svenska läkemedel enbart för svenska patienter. Alla läkemedelsföretag är mer eller mindre globala, och produktionen i ett land sker för alla länder och marknader där företaget har närvaro.
Med detta sagt är läkemedelsproduktion i Sverige en framgångssaga. Nyligen kom exportsiffror för första kvartalet i år från SCB, Statistiska centralbyrån. Exporten av läkemedel har ökat med hela 35 procent, från ca 27 till 36 miljarder kronor jämfört med samma period förra året. Läkemedelsexporten är just nu ett draglok i svensk ekonomi när många andra branscher backar. Av det samlade svenska positiva handelsnettot gentemot omvärlden på 30 miljarder kronor under det första kvartalet, stod läkemedel för 23 miljarder kronor. Givetvis kan ökad export under första kvartalet delvis hänföras till ökade globala vårdbehov, men den positiva trenden av uppåtgående exportsiffror har rått en lägre tid vilket 2019 års siffra om 107 miljarder i läkemedelsexport vittnar om.
Men bortsett från alla positiva ekonomiska effekter av läkemedelsproduktion i Sverige är det sett ur ett nationellt försörjningsperspektiv mindre betydelsefullt att ett begränsat antal läkemedel tillverkas just i Sverige. Viktigare är att Sverige internationellt tar strid för att få bort exportrestriktioner och andra hinder mot fri handel. Alla länder är och kommer att förbli beroende av import och export av läkemedel – inget land kan vara självförsörjande.
När smittspridningen tog fart och orsakade extrem belastning på sjukhusvården i många länder ökade behoven av vissa läkemedel inom intensivsjukvården enormt. Det blev uppenbart att Sveriges organisation med 21 regioner som självständigt ansvarar för inköp av läkemedel var till vår nackdel jämfört med andra länder. Ingen hade nationell överblick över de behov som ökad intensivvård medförde. Därför var det positivt att Sveriges kommuner och regioner och den så kallade fyrlänsgruppen fick igång en nationell inköpsstruktur och fördjupat samarbete med läkemedelsföretagen, distributionsföretagen och myndigheterna. Min bild är att detta samarbete i stort sett fungerar väl. Visst har kritiska situationer uppstått, exempelvis vad gäller narkosläkemedel och vissa medicinska vätskor, men den nationella samordningen mellan regionerna har gjort att läkemedel kunnat slussas till de regioner där behoven varit störst.
Vid sidan av coronapandemins effekter på läkemedelsförsörjningen finns vid varje givet tillfälle brist på ett mindre antal av de ca 20 000 olika läkemedelsförpackningar som säljs i Sverige. LIF djupanalyserar regelbundet dessa restnoteringar. Den senaste analysen från den 30 april i år visar att för nästan alla av de 452 restnoterade förpackningarna fanns alternativ att tillgå: en annan förpackningsstorlek eller beredningsform, ett likvärdigt läkemedel, eller en alternativ behandling.
Det svenska distributionssystemet har varit en fördel under coronakrisen. De flesta läkemedelsföretag i Sverige använder sig av en distributör för sina läkemedel. Det gör att läkemedelsföretaget och distributören vet exakt hur många förpackningar som finns i lager i Sverige. I andra länder kan ett läkemedel vara utspritt på ett stort antal olika grossister. Normalt sett finns läkemedel för 3-4 månaders användning hos de svenska distributörerna. Visserligen gick lagernivåerna ner inledningsvis till följd av ökade behov och hamstring, men enligt distributörerna är lagren i dag tillbaka på normal nivå för de flesta läkemedel. Samtidigt pågår den successiva uppbyggnaden hos distributörerna av ett nationellt läkemedelsförråd motsvarande behoven för de utbyggda intensivvårdsplatserna.
Därför vänder jag mig starkt emot den allmänna beskrivningen om att det inte finns läkemedel i lager i Sverige. Det finns visserligen idag inga större läkemedelslager inom hälso- och sjukvården, men företagens lager hos distributörerna i Sverige är välfyllda.
Diskussionen om framtida beredskapslager för läkemedel i Sverige är oerhört viktig, eftersom coronapandemin kommer att följas av andra framtida hälsohot. Ingen hade på förhand kunnat ana den enorma påverkan som pandemin haft på samhällsekonomin. Det är uppenbart för alla att beredskapen inför kriser behöver förbättras. Det samarbete som idag sker inom läkemedelsförsörjningen visar att vi kan få till en modell som både tillvaratar Sveriges styrkor och som kan rätta till det som inte fungerar optimalt. Men den diskussionen bör inte föras under pågående kris. Just nu pågår en statlig utredning som bland annat ska lägga förslag på bättre beredskap inom läkemedelsområdet, och vi inom läkemedelsbranschen ser fram emot en nära dialog med utredningen och alla aktörer i försörjningskedjan om hur vi bygger upp en klok beredskap som tar hänsyn till vårdbehov, miljöaspekter och ekonomi.