Därför är det extra ledsamt att konstatera att utredningen är en missad chans. Den är omfattande och detaljerad, men den lämnar inga lösningar på den fråga som borde vara den centrala när det gäller läkemedel: ”Hur ska vi få bättre läkemedelstillgång för patienterna?”. Patientperspektivet är överhuvudtaget märkligt frånvarande i de nästan tusen sidorna. Utredningen ägnar sig i stället i huvudsak åt att göra ett redan i dag komplicerat prissättningssystem ännu mer komplicerat genom att lägga till ytterligare tekniska detaljer i flera lager-på-lager. Debatten runt presentationen av utredningen har hittills också handlat bara om en liten del av förslaget, nämligen de omställningsproblem som finns efter apoteksomregleringen och som gör att det råder tveksamhet om apotekens förmåga att leverera receptförskrivna läkemedel inom de givna tidsramarna. Detta är tydligen den fråga i utredningen som det finns politiskt intresse kring. Men patienters tillgång till läkemedel är något mycket större än frågan om varför en del apotek inte alltid kan leverera receptläkemedel så snabbt som de borde. Den stora frågan är att svenska patienter inte ens får receptet på den bästa medicinen, därför att sjukvården inte vill använda de nyaste läkemedlen. Sverige har på bara några år på ett allvarligt sätt fallit ned i listan över länder som ger patienterna ”snabb tillgång till nya behandlingar”. Utredningen konstaterar också att det verkligen är så att tillgången till nya läkemedelsbehandlingar är sämre än den borde vara, men den lämnar inga konkreta förslag på hur det ska bli bättre. Den nöjer sig med att konstatera att sparade pengar på läkemedel skulle kunna användas till att ge patienterna förbättrad tillgång till nya läkemedel, och att det sannolikt kommer att ske, bara priserna blir lägre. Men där har jag en annan verklighetsbild. Trots att det idag årligen sparas många miljarder kronor så används dessa besparingar inte till att ge behövande patienter tillgång till de nya, ofta dyrare, läkemedelsbehandlingarna. Dels sparar Sverige mycket stora summor varje år genom att vi har ett av de effektivaste utbytessystemen för så kallade generiska läkemedel (identiska kopior som finns till mycket lågt pris när patentet för originalläkemedlet har gått ut). Dels använder inte landstingen alla pengar de får av staten just för läkemedel varje år. Under de senaste åren har landstingen i genomsnitt fått en miljard kronor över av statsbidraget varje år. Dessa pengar används för annat, och alltså inte till läkemedel. Ett år fick landstingen så mycket pengar över från statens läkemedelsbidrag, att de till och med fick betala tillbaka pengar till staten. Dessutom minskar läkemedelskostnadernas andel av de totala kostnaderna för hälso- och sjukvård kontinuerligt. Det finns alltså idag pengar för läkemedel som inte används till att ge patienterna tillgång. Varför skulle då ytterligare sparade pengar nu plötsligt vara garanten för att patienterna i Sverige ska få så bra och modern läkemedelsbehandling som är möjligt? Varför skulle t.ex. en ytterligare sparad miljard verkligen gå till att förbättra patienters möjlighet att använda nya läkemedel de idag inte får tillgång till, när ett antal överblivna miljarder inte har använts till det tidigare? Så frågan blir: Är det verkligen sant att vi får en god och jämlik tillgång till de bästa läkemedelsbehandlingarna i Sverige, bara priserna går ner? Jag kan personligen inte finna något som stödjer den tesen. Verkligheten talar emot det. Den forskande läkemedelsindustrin kämpar med problemet om hur den ska få en tidig och effektiv användning av de nya och bättre läkemedel som forskas fram. Det godkänns ungefär lika många nya läkemedel varje år, även om det ibland talas om kris i läkemedelsföretagens ”pipe-lines”. Det är bara genom att hälso- och sjukvården använder de nya läkemedlen, och betalar rimliga priser för dem, som läkemedelsföretagen kan fortsätta att forska på och introducera nya hoppingivande behandlingar i Sverige. Forskningen i Sverige inom läkemedel och ”Life Science” är redan hårt ansatt, med bland annat nedläggningen av AstraZenecas stora forskningsanläggning i Södertälje som det senaste och tydligaste exemplet. För de forskande läkemedelsföretagen är utredningens förslag därför ett hårt slag som förvärrar i stället för att förbättra situationen. Utredningens förslag skruvar inte bara åt prispressen på läkemedel. Den skapar helt enkelt inte den attraktiva och konkurrenskraftiga miljö som företagen behöver för att i den stenhårda internationella konkurrensen kunna motivera investeringar i forskning och utprovning av nya läkemedel i Sverige. Förslagen vad gäller ”prispress” är tekniska och komplicerade. I sammanfattning kan man säga att man lägger lager-på-lager av en rad olika åtgärder som ska införas vid olika tillfällen under ett läkemedels patentskyddade period. För företagen går det inte ihop, det skapar oförutsägbarhet och oklarhet. Och det pressar priserna till en nivå som drabbar företagen hårt. Denna allt sämre situation för läkemedelsföretagen hjälper inte svenska patienter. Tvärtom. Vill ni läsa mer om våra synpunkter på de olika detaljerna i prissystemet finns de samlade att läsa här på LIFs hemsida Sverige är inte Sydeuropa; den ekonomiska krisen berör oss bara i begränsad omfattning. De svårast utsatta europeiska länderna tvingas idag till drastiska nedskärningar och åtstramningar. Det finns därför ett möjlighetsfönster som vi borde använda. Sverige skulle kunna profilera sig som ett land som faktiskt värderar forskning och innovation, istället för att ensidigt sträva efter prispress. Vi kan ta tillbaka förlorade positioner. Om vi dessutom kan kombinera det med konkreta åtgärder för hur vi ska använda det ekonomiska utrymmet så att våra svåraste sjuka faktiskt får tillgång till de nya och innovativa behandlingar som finns tillgängliga – då skulle patienterna vinna. Det är det perspektivet, och de förslagen och åtgärderna, som jag saknar i den nu avlämnade utredningen.