Helene Hellmark Knutsson (S), minister för forskning och högre utbildning, Katarina Johansson, ordförande Nätverket mot cancer, Karolina Antonov, analyschef LIF, Anna Nilsson Vindefjärd, Generalsekreterare Forska Sverige, Irene Svenonius (M) Finanslandstingsråd Stockholms Läns landsting och Hans Hägglund, chef för cancerkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Världscancerdagen den 4 februari uppmärksammades för nionde året i rad av intresseorganisationen Nätverket mot cancer. I söndags stod de värd för ett välbesökt heldagsseminarium i Stockholm. Dagens första talare, forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) inledde med sina egna erfarenheter av att ha förlorat båda sina föräldrar i olika cancersjukdomar.

– Forskningen står för hoppet, det tror jag alla här inne känner. Men det är inte en forskare, ett landsting eller ett läkemedelsbolag som kan lösa detta. Ska vi göra det måste det ske i samverkan, sa Hellmark.

Finns fortfarande problem

Hon ingick sedan i den namnkunnig panel som diskuterade "Dagens cancervård och framtida behov" under moderering av tidigare socialminister Göran Hägglund (KD). Där framhöll forskningsministern att cancervården är högt prioriterad. Både den förra och nuvarande regeringen har gjort stora investeringar i forskning och infrastruktur, till exempel genom tillskapandet av Regionala cancercentrum (RCC) och införandet av standardiserade vårdförlopp för ett flertal cancerdiagnoser. Men det finns fortfarande problem.

– En stor utmaning är att cancervården inte är likvärdig över landet. Att det är så beror på att vi inte har klarat av att digitalisera sjukvården, sa Helene Hellmark Knutsson.

Som skräckexempel nämnde hon att det, bara inom Stockholms läns landsting, finns över 1 600 it-system som inte är anpassade till varandra.

Att sjukvården ska kunna arbeta effektivt, och samtidigt bedriva forskning genom kompatibla dataregister, är en ödesfråga. Och det är ingen nyhet att nationella plattformar står högt upp på önskelistan för såväl politiker, forskare som vårdpersonal och patientorganisationer.

Moderna behandlingar används inte

Ett annat stort problem, som avsaknaden av gemensamma digitala plattformar i sjukvården medför, är att det tar allt för lång tid att införa ny kunskap. Att sjukvården inte mäktar med att implementera nya rön när det gäller diagnostik och behandling i cancervården är ett faktum som alla paneldeltagare var eniga om.

– I genomsnitt tar det 17 år att sprida en ny behandling till 80 procent av sjukvården, sade Helene Hellmark Knutsson (S), minister för forskning och högre utbildning.

Hans Hägglund, chef för cancerkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala vill se ett nationellt ansvar för att sjukvård och forskning integreras. Men han framhöll också att ersättningssystemen bör ses över.

– För att få en jämlik tillgänglig vård måste vi gå från produktion till en mer lärande kunskapsmiljö. Vi är långt ifrån det idag, sade Hans Hägglund.

Endast produktion räknas

Han fick medhåll av alla i panelen, inte minst Anna Nilsson Vindefjärd, generalsekreterare för Forska!Sverige, som också påpekade att karriärmöjligheterna för dem som forskar kliniskt har försämrats avsevärt eftersom det bara är produktion som räknas.

Hans Hägglund slog också ett slag för så kallade Comprehensive Cancer Center efter internationell modell, där det bedrivs både grundforskning och klinisk forskning, men också vård, utbildning av vårdpersonal och allmänhet, befolkningsstudier och cancerförebyggande arbete.

Bättre samordning efterlystes också av LIF:s analyschef Karolina Antonov.

– Om vi ska bli ett föregångsland när det gäller tidig kunskapsgenerering behöver vi inte bara samverka utan också samordna de många initiativ som pågår inom cancerområdet, sade hon.

Karolina Antonov pekade på att det pågår en mängd olika initiativ och aktiviteter inom cancerområdet hos olika aktörer från olika uppdragsgivare. När man ser på alla dessa enskilda uppdrag ur ett helikopterperspektiv slås man av att de ofta överlappar varandra och att samordningen saknas, menade hon.

Vad är det då som behövs?

Här delade panelen uppfattningen om att hälso- och sjukvården verkar under ett stort produktionstryck. Är det någonstans det behövs resurser är det personalsidan. Det behövs fler läkare och sjuksköterskor och dessa behöver också ges möjlighet att kompetensutvecklas.