Den tidiga aidshistorien – en okänd farsot som dödade unga män

Anders Sönnerborgs intresse för infektionssjukdomar uppstod när han under sin läkarutbildning gick infektionskursen. Det fanns något hoppfullt med den sjukdomsgruppen – en läkare kunde göra något meningsfullt, vilket tilltalade Anders Sönnerborg. Drivkraften bakom hans medicinstudier – att hjälpa och bota människor – kunde förverkligas inom den specialiteten. – Det handlade om svårt sjuka ofta unga människor som vi behandlade med framgång så att de ofta kunde gå hem friska – det var en tilltalande tanke för en blivande läkare. Dessutom kunde jag kombinera det med mitt intresse för resor och andra kulturer. Men även samspelet mellan människan, naturen och mikrober samt förekomsten av epidemier lockade mig, säger han.

Misstanke att aids orsakades av en infektion

Han fick ett vikariat som infektionsläkare på infektionssjukhuset Roslagstulls sjukhus i Stockholm 1983. Det var i den vevan som den nya sjukdomen aids började uppmärksammas och de första patienterna började komma dit. De flesta infektionsläkare såg det som troligt att sjukdomen orsakades av en infektion, även om det dröjde en tid innan viruset isolerades; det virus som till en början kallades HTLV-III (humant T-lymfotropiskt virus typ 3) eller LAV (lymf-adenopatiassocierat virus) men som år 1986 fick sitt slutgiltiga namn, hiv (humant immunbristvirus). De första patienterna med aids var homosexuella män, men snart kom även sprutnarkomaner till sjukhuset och efterhand också immigranter från Afrika. Däremot behandlades andra patienter som fått aids efter blodtransfusioner eller behandling mot blödarsjuka på andra sjukhus än Roslagstull. För Anders Sönnerborg var det märkligt att en del av de äldre läkarna inte ville ta hand om aidspatienterna. Det handlade ju om något som var spännande och utmanande inom infektionsmedicinen – en ny okänd farsot som dödade unga människor. De äldres tvekan öppnade möjligheter för en grupp unga läkare. Och Anders Sönnerborg kunde snart konstatera att arbetet inom infektionsmedicin blev något helt annat än han förväntat sig när han valde sin specialistinriktning. I stället för att få genomföra visionen att bota unga patienter blev verkligheten att hantera en okänd sjukdom där dödligheten var 100 procent.

Brist på effektiva läkemedel

När de första patienterna kom i början av 1980-talet fanns inte heller några verksamma läkemedel mot sjukdomen. Tidigt prövades ett ämne som hette suramin, ett medel mot afrikansk sömnsjuka. Franska forskare testade substansen eftersom man trodde att det hade effekt mot virus. – Varför de provade suramin kan man verkligen fråga sig. Det var jättegiftigt och hade ingen effekt alls, säger Anders Sönnerborg. Mot bakteriella sjukdomar fanns flera olika antibiotika att använda. Eftersom det inte fanns något antiviralt läkemedel mot hiv inriktades behandlingen av aidspatienter mot olika tillstånd bland aidspatienterna. – Det var svampinfektioner, det var en ovanlig form av lunginflammation och andra komplikationer, men inget mot hiv. Vi hade ingen bot att erbjuda, utan på sin höjd lindring av svåra komplikationer, säger Anders Sönnerborg.

Bild

Anders Sönnerborg; Internetfoto, Patric Lindén (CC BY-NC-ND 3.0)

Detta är den första av fem artiklar i en artikelserie om hiv/aids. Övriga artiklar: Tio år av intensiv utveckling av behandlingar av hiv/aids Läkare och forskare hand i hand med industrin räddade livet på aidspatienter Långt kvar tills aidsepidemin i världen är under kontroll Svensk sjukvård måste bli bättre på att upptäcka hiv-smitta tidigare