Långsam central vaccinprocess fick landstingen att ta saken i egna händer

Vid sidan av det allmänna vaccinationsprogrammet har flera landsting och regioner infört egna lokala lösningar vilket bidrar till skillnader mellan olika delar av landet. Får detta några konsekvenser för landets smittskydd? Det var en fråga för en paneldiskussion på Dagens Medicins seminarium ”Hur länge ska vården vänta på nya vacciner?” den 13 mars 2014. Ett exempel på att det kan ta lång tid innan ett nytt vaccin tas med i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn är vaccin mot hepatit B. Konsekvensen av att vi väntar på ett nationellt beslut är att barn inte blir vaccinerade, trots att vi inte väntar på ny kunskap, konstaterade Ann Söderström, hälso- och sjukvårdsdirektör, Västra Götaland under paneldiskussionen. Ann Söderström arbetade tidigare som smittskyddsläkare och var ordförande i den expertgrupp som på Socialstyrelsens uppdrag tog fram ett kunskapsunderlag inför beslut om en allmän vaccination mot hepatit B åren 2006-2008.

Alla vill ha en trygg process

– Alla vill ha en trygg process och ett bra samarbete mellan landstingsnivån och centrala myndigheter. Men det har tagit för lång tid med vaccinering mot hepatit B och då uppstår en frustration, sade hon. Att det tog så lång förklarar Agneta Holmström, enhetschef för hälsoskydd och smittskydd på Socialstyrelsen, med att andra mer akuta frågor kom emellan; – Vi fick den pandemiska influensan och problemen med biverkningar av influensavaccinet Pandemrix. HPV-vaccination skulle införas snabbt. Och vi har fått en ny lagstiftning för vacciner. Men nu ska det fungera med nya rutiner på plats. Det ska ta högst 24 månader från att en expertgrupp får ett uppdrag till att regeringen tagit sitt beslut om införande i vaccinationsprogrammet, sade hon.

Stöd för nationell enhetlighet

Agneta Holmström var enig med övriga debattörer i ambitionen att vaccinationer ska ges likvärdigt över landet och hon gladdes över att det under seminariet visades en stor enighet kring en nationell enhetlighet i vaccinfrågor. – Vi ska inte ha regionala program, vi ska ha nationella program. Då får vi också data till hälsoregister och kan göra en bra uppföljning, sade hon. I den nya modellen för hur nya vacciner ska tas med i det nationella vaccinationsprogrammet ingår både en expertgrupp och en sakkunniggrupp. Detta har ifrågasatts, bland annat för att det leder till dubbelarbete och en onödigt fördröjd handläggning. – Vi har fastnat för modellen att en expertgrupp ska ta fram ett underlag som sedan en sakkunniggrupp ska bedöma. Vi ska ta in experter från övriga Norden i arbetet. Modellen kommer att utvärderas, sade Agneta Holmström.

Sämre nationella data

Liksom andra var Anders Tegnell, statsepidemiolog och chef för avdelningen för analys och prevention på den nya Folkhälsomyndigheten, bekymrad över att förekomsten av regionala vaccinationsprogram riskerar att leda till sämre samlad kunskap på den nationella nivån. – Uppgifterna kommer inte att finnas med i vaccinationsregistret och vi har begränsade möjligheter till uppföljningar om inte landstingen själva gör det. Vi vet inte vad som händer med sjukdomar om bara delar av landet vaccineras. Risken finns att en osäkerhet uppstår bland folk om vilka sjukdomar man är skyddad emot och i vilka fall man inte är det, sade han. Andra europeiska länder som Belgien, Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland har också regionala program men en skillnad mot Sverige är att det där finns en stark tradition och regionalt självstyre i en omfattning som inte Sverige har.

Konsekvens av nationell långsamhet

Tobias Cassel, verksam på vaccinföretaget Sanofi Pasteur MSD och ordförande för LIF Vaccin, ser framväxten av regionala vaccinationsprogram som en konsekvens av att den nationella processen varit långsam. – Nya vacciner har bromsats och det har skapat frustration ute i landstingen. En del landsting och regioner, till exempel Västra Götaland, har bestämt sig för att vänta på nationella beslut trots att de kanske egentligen vill använda de nya vaccinerna, sade han. Men kan det finnas en fördel om någon går före? I Region Skåne har man övervägt den frågan flera gånger, men ändå beslutat att avvakta, sade Gilbert Tribo (Fp), regionråd, Region Skåne. – Jag är kritisk mot fördröjningen av hepatit B. Vi behöver få upp tempot i den nationella processen. Medborgarna ligger på och undrar varför de nya vaccinerna inte används. Om det inte blir fart på den nationella processen får vi svårt att stå emot kraven, sade han.

Mer centrala upphandlingar?

I lagstiftningen står det fortfarande att landstingen är ansvariga för upphandlingen av vacciner, men inget hindrar dem från att gå samman i upphandlingar. När det gällde upphandling av HPV-vaccin gick Region Skåne en egen väg, trots att man riskerade ett skadestånd. – Vi måste helt enkelt få till en bättre lösning när det gäller centrala upphandlingar av vacciner, sade Gilbert Tribo. Eftersom lagen är så pass ny hanteras den på departement och i myndigheter. Frågan ligger inte i riksdagen, konstaterade Lena Hallengren (S), vice ordförande i riksdagens socialutskott. – Formellt är vi de högst ansvariga. Och vi kan inte sitta still om utvecklingen skulle gå mot större skillnader mellan regionerna. Det finns jobb att göra för SKL och myndigheterna. Vi måste ha ett ordnat införande i hela landet. Det kan inte vara meningen att någon ska gå före. Där har SKL ett stort ansvar. Vi ska inte sitta i riksdagen och diskutera vilka vaccin som ska ingå i vaccinationsprogrammet, sade hon.

Bilder

Huvudbild från seminariet. Foto: LIF, Sten Erik Jensen (CC BY-NC-ND 3.0) Ann Söderström, Agneta Holmström, Anders Tegnell, Tobias Cassel, Gilbert Tribo, Lena Hallengren. Foto: LIF, Sten Erik Jensen (CC BY-NC-ND 3.0)