Välkända debattämnen i Almedalen

Men årets Almedalsvecka kommer inte att bli ihågkommen utifrån alla möten och diskussioner, utan för det brutala mordet på SKRs psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren. Hon var under decennier en stark och tydlig röst för bättre psykiatrisk vård, i Almedalen och i andra officiella sammanhang, och hon är sörjd och saknad av många. Mordet sände en omedelbar chockvåg av sorg och förstämning i Visby.

Det går i dag inte att överblicka de konsekvenser dådet för med sig för demokrativeckan kommande år. Men att Almedalen skulle fortsätta att vara en plats där vem som helst kan stöta på en minister eller annan högt uppsatt person utan säkerhetsvakter på Visbys gator ter sig just nu ganska osannolikt. Och politik, myndigheter, organisationer och företag kommer tveklöst att i framtiden noga väga medverkan mot säkerheten för dess medarbetare.

Årets förkortade Almedalsvecka med två partiledartal om dagen innebar också färre arrangemang, drygt 2 000, och lite mindre trängsel i gränderna. Ämnesområdet vård och omsorg var dock fortsatt dominerande, ungefär vart tionde seminarium avhandlade en vårdfråga i någon form.

Precisionsmedicin hett ämne

Precisionsmedicin, att med hjälp av avancerad diagnostik och dataanalys kunna ge svårt sjuka patienter skräddarsydd behandling och uppföljning, var ett hett ämne under veckan med ett flertal seminarier på temat. Under Almedalsveckan som hölls 2019 innan pandemin slog till, diskuterades precisionsmedicin mest som en spännande framtid och i ganska visionära termer. I år låg fokus på att precisionsmedicin finns här och nu, och att implementeringen för med sig medicinska, organisatoriska och ekonomiska utmaningar på såväl nationell som regional nivå.

Dessa utmaningar lyftes på flera evenemang, bland annat vid ett seminarium som arrangerades av företaget Roche. Patrik Rossi, chef för Tema Cancer vid Karolinska Universitetssjukhuset samt ordförande i styrgruppen för Karolinska Comprehensive Cancer Centre, CCC, berättade om en extremt snabb medicinsk och medicinteknisk utveckling. Den för med sig såväl stora möjligheter till bättre medicinska resultat, men även allt högre krav på tekniska investeringar och kompetent personal.

– En utmaning ligger i kompetensförsörjningen, och det handlar inte om vad vi brukar prata om, utan om högkompetenta personer som inte finns i Sverige. Dessa personer är varken billiga eller enkla att få hit. Det handlar exempelvis om bioinformatiker, computational scientists och matematiker, sade Patrik Rossi.

Han menade att det inte kommer att vara möjligt ens för alla universitetssjukhus att hålla jämna steg med omvärldsbevakningen, kunskapsutvecklingen, och kompetensförsörjningen som precisionsmedicin kräver. Någon form av centralisering och nationell samordning behöver ske där sjukhusen specialiserar sig. För att Sverige inte ska halka efter krävs också nationell finansiering som kopplar ihop alla delar. Patrik Rossi menade att utvecklingen är alltför långsam i dag i Sverige. Det skulle krävas en särskild ”precisionsmiljard” om året de kommande fem-tio åren, riktat till några få högspecialiserade universitetssjukhus:

– För att använda något pedagogiskt, så kan man säga en precisionsmiljard om året. Då skulle man komma en bra bit. Men vi måste också fundera på hur sådana pengar ska kanaliseras. Ska man få ”bang for the buck” för en miljard måste man vända sig till de få aktörer som har möjlighet att lyckas. Alla har inte förutsättningar att klara av den här resan, sade han.

Jenni Nordborg, nationell Life Science-samordnare, var vid ett seminarium med Karolinska universitetssjukhuset och Dagens Medicin, också inne på att det krävs en nationell samordning där framför allt universitetssjukhusen kommer överens om olika specialiseringar inom precisionsmedicin. Hon menade att det är dags att Sverige växlar upp inom precisionsmedicin. Hon pekade bland annat på att ett flertal av de nationella infrastrukturer som finns i dag, som exempelvis Genomic Medicine Sweden, fortfarande är finansierade med tillfälliga tidsbegränsade projektmedel.

– Jag tror att beslut framöver måste handla om mer kraftfulla, nationellt sammanhållna infrastrukturer. Vi ska också ta tillvara de utredningar som nu startats inom exempelvis hälsodataområdet och inom kliniska prövningar, och se vad de pekar på behöver göras vad gäller förändringar i regelverken och hur vi behöver organisera oss. Och sedan också genomföra det, sade Jenni Nordborg.

Ojämlik tillgång till vård

Även i år var det ett antal seminarier som handlade om ojämlikheter i patienters tillgång till behandling med nya läkemedel, inte minst inom cancerområdet. Ett seminarium som arrangerades av företaget Sanofi diskuterade utmaningar inom nya kombinationsbehandlingar inom cancer, med myelom och bröstcancer som exempel.

Hans Hägglund, nationell cancersamordnare, pekade på flera utmaningar med kombinationsbehandlingar. En är att den sammanlagda kostnaden blir mycket hög när två eller fler nya läkemedel kombineras, en annan är svårigheter att avgöra vilket av läkemedlen som haft en avgörande effekt för en viss behandling. Men han lyfte också upp brister i regionernas uppföljning av nya cancerbehandlingar. En tredjedel av regionerna registrerar överhuvudtaget inga behandlingar i det register för cancerläkemedel som Regionala cancercentrum (RCC) upprättat, sade Hans Hägglund.

– Här krävs en efterfrågan från regionerna. Hur använder vi nya moderna läkemedel på våra sjukhus i regionerna, och hur det ser ut om vi jämför tillgänglighet med andra sjukhus runt om i landet?

Marit Jenset, generalsekreterare i Bröstcancerförbundet, visade upp resultatet av en undersökning förbundet gjort vad gäller tillgång till CDK 4/6-hämmare för kvinnor med spridd bröstcancer, en behandling som rekommenderas i gällande vårdprogram sedan fem år tillbaka. I vissa regioner får över 80 procent av patienterna tillgång till behandlingen, i andra färre än 10 procent.

– Vi har fått fram de här siffrorna via Socialstyrelsen. Det är intressant att det är vi som patientorganisation som ska behöva uppmärksamma detta. Åren bara går, och någon annan borde reagera på det här. Hade det funnits ett kvalitetsregister för kvinnor med spridd bröstcancer hade kanske någon annan reagerat, sade Marit Jenset.

En politiker som reagerade på detta var Camilla Waltersson Grönvall (M), sjukvårdspolitisk talesperson och ledamot av socialutskottet. Och budskapet var detsamma som politiker av olika färg gett i Almedalen under många år kring ojämlik tillgång till livsavgörande medicinska behandlingar, möjligen med större emfas den här gången:

– Det handlar om liv eller död, så allvarligt är det. Det är helt oacceptabelt att det ska spela någon roll var i Sverige man bor. När det gäller andra lagar har vi inget val, lagar ska följas. Men när det gäller hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen är det som om det vore ett slags fritt valt arbete. Det står i portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen att vi ska rätt till lika och jämlik vård, sade hon.

Allvarligt inom urinblåsecancer

Ett annat seminarium som arrangerades av ILCO, Tarm- uro och stomiförbundet, tillsammans med företagen Merck och Pfizer, diskuterade den allvarliga situationen inom urinblåsecancer. År 2020 upptäcktes 3 300 fall och sjukdomen är den sjätte dödligaste cancersjukdomen.

En rapport som arrangörerna tagit fram visar att anmärkningsvärt få patienter med misstänkt urinblåsecancer utreds och behandlas enligt de ledtider som anges inom de standardiserade vårdförloppen. Detta trots att det för denna diagnos finns ett mycket tydligt alarmsymtom, blod i urinen. För dessa patienter spelar det mindre roll var i landet de bor, eftersom samtliga regioner är mycket långt ifrån att uppnå målet att behandling ska påbörjas inom angiven ledtid för minst 80 procent av patienterna. I några regioner med bäst måluppfyllelse fick 30 procent behandling i tid, men i de flesta regioner var det färre än 10 procent, och i genomsnitt i riket cirka 15 procent.

– Det värsta är ju väntetiderna. Det här är en cancer som utvecklas mycket snabbt, patienter dör, konstaterade Charlotte Bygdemo, ordförande i ILCO.

Petter Kollberg, överläkare och urolog på Norrlands universitetssjukhus i Umeå, påpekade att läget är än värre än vad rapporten visar, för patienter med svårast sjukdom.

– Den viktiga gruppen som behöver utredas snabbt är de med den mest allvarliga formen. Tittar vi på de cirka 400 patienter som varje år opereras, om de fick utredning av sin cancer i rimlig tid, då är siffran noll eller en procent. Den siffran är minst lika viktig som totalsiffran. Det måste bli möjligt att göra en utredning inom rimlig tid, och det är det inte i dag. Hur engagerad man än är som doktor så strandar man någonstans i kedjan, och så drar tiden iväg, sade Petter Kollberg.

Vårdfrågan inte het för partiledarna

Även om hälso- och sjukvård under lång tid varit den viktigaste frågan för väljarna, är det påfallande sällan som vårdfrågor ägnas någon uppmärksamhet när partiledarna håller sina tal under Almedalsveckan. I år var det endast Kristdemokraternas Ebba Busch som uppehöll sig vid hälso- och sjukvården, och det var ganska tydligt att hon gärna tar posten som socialminister vid en borgerlig valseger.

Ebba Busch tog bland annat upp väntetider inom vården, och sade att vårdköerna mer än tredubblats sedan maktskiftet för åtta år sedan. Hon menade också att den lägre effektivitet som svensk hälso- och sjukvård har i förhållande till andra länder, utifrån att vi har fler läkare och lägger mer pengar på vård, är ett systemproblem. Därför borde vi följa Danmark och Norge och införa ett statligt system, menade Ebba Busch:

– Vårt system har tjänat oss väl – men i år fyller landstingen 160 år. Låt dem nu äntligen få gå i pension. Fram med guldklocka, blombukett och ge dem ett fint adjö. Nu ska vi göra Sveriges vård stark, modern och jämlik för oss alla, sade Ebba Busch.