Regioner har analyserat orsakerna till de längsta väntetiderna till att en cancerbehandling inleds. Resultaten spretar – men vissa förbättringsmöjligheter har hittats.
Varje år redovisar Sveriges regioner tillsammans med RCC i samverkan sitt arbete med standardiserade vårdförlopp, SVF. Dessa beskriver rekommenderade utredningar och första behandlingar vid en cancerdiagnos, och sätter tidsgränser för när behandlingen senast bör inledas.
I år har varje region fått välja ut fyra diagnoser och analysera de patienter som har allra längst väntetid. Det handlar om fall där tiden från misstanke om cancer till behandlingsstart är 75 procent längre än ledtiden, eller ännu mer. Analyserna innefattar bland annat kön, ålder, andra sjukdomar, tumörstadium, typ av behandling och möjliga flaskhalsar i arbetet.
– Vi ville ta reda på om det är helt orimligt att ledtiderna blir så här långa, att patienter är i behov av snabb vård men hindras från att få det – eller om det beror på saker utanför vår kontroll, till exempel patienter med mycket samsjuklighet, säger Helena Brändström, SVF-samordnare för RCC i samverkan.
Både yttre anledningar och inre tidstjuvar
Analysen visade att det var relativt vanligt att det fanns yttre anledningar till att utredningen drog ut på tiden. Vissa patienter hade flera olika sjukdomar så att extra utredningar krävdes innan man kunde gå vidare i vårdförloppet. Det fanns också patienter som själva valde att skjuta på undersökningar eller behandling, till exempel för att hinna med en resa, i fall där sjukdomen inte var akut.
– Med det sagt fanns det förstås en hel del tidstjuvar i vården också. Det kunde vara felmärkta remisser, fördröjningar vid övergången mellan olika kliniker eller sjukhus, och bristfälliga rutiner som gjorde att ärenden blev liggande, säger Helena Brändström.
En del av utmaningarna var samma som vården i stort rapporterar; brist på vårdplatser, operationssalar eller personal. Det kunde också ta tid för patienten att få kontakt med läkare, informationsöverlämningar var ineffektiva, och multidisciplinära konferenser upprepades trots att det inte hade tillkommit så mycket ny information. Det förekom brister i kommunikationen med patienterna eller mellan kollegor, där alltifrån dåligt fungerande digitala kallelser till långsam postgång kunde sinka vårdförloppet.
Särskild analys av patologi och radiologi
En central fråga inom cancervården är hur områdena radiologi och patologi fungerar, alltså undersökningar av bildmaterial respektive patientprover. Många regioner uppfattade att detta var viktiga flaskhalsar, så RCC i samverkan gjorde en särskild genomlysning av detta.
– Vi ville göra en bra nationell sammanställning, men trodde nog att det skulle vara lite enklare än det var. Alla regioner är ombedda att registrera och följa vissa mätpunkter inom patologi i en databas, men bara hälften av regionerna har gjort det. Då är det verkligen inte lätt att ta reda på hur det ser ut hos resten, säger Helena Brändström.
Inte heller inom radiologin gick det att få en komplett bild eftersom alla regioner har sina egna system. Slutsatsen utifrån den information som fanns var att fördröjningar inom patologi och radiologi ibland bidrog till de långa ledtiderna, men långt ifrån alltid.
– Att bara skylla på patologin och radiologin är alltså ingen bra idé. Det viktiga är att analysera hur man kan lösa problemen tillsammans.
Viktigt att undersöka det egna arbetet
Skillnaden i ledtider är stor mellan olika regioner. Enligt Helena Brändström är resultaten dock så spretiga att det är svårt att dra några generella slutsatser om varför.
– Det är så många faktorer som spelar in, men jag tror att många har fått upp ögonen nu för hur de själva arbetar och det är viktigt. Bara att sitta och studera hela den här processen har väckt många tankar.
Nu följs analyserna upp av varje RCC. Regionerna har också kunnat söka medel från RCC för att förbättra sina ledtider, och över hundra projekt har startats som ska rapporteras till Socialstyrelsen innan årets slut.
Helena Brändström skulle gärna gå vidare med en till analys av väntetiderna med ett lite annat fokus. Det är inte säkert att systemfel syns tydligast bland patienterna med allra längst ledtider, menar hon. Nu diskuteras om man istället ska studera exempelvis de fall som ligger 25–50 procent över målet.
Alla bör inte ingå i SVF
En viktig fråga är vilka patienter som bör ingå i standardiserade vårdförlopp över huvud taget. Västra Götalandsregionen skriver i sin analys om att tillsammans med patienten noggrannare bedöma om den vill och bör ingå i ett SVF. ”Att utreda patienters cancersjukdomar utanför ett standardiserat vårdförlopp kan i vissa fall vara ett bättre val,” skriver regionen. Helena Brändström håller med. Att 70 procent av nya cancerpatienter inkluderas i SVF är i dag ett villkor för att regionerna ska tilldelas nationella medel för sitt arbete med vårdförloppen.
– Det kan finnas en oro i regionerna att man inte ska nå upp till det och så inkluderar man patienter som egentligen inte har nytta av det. Bland de som har de allra längsta ledtiderna finns kanske en hel del patienter som inte borde ha gått igenom ett SVF alls.
Helena Brändström efterlyser ett mer flexibelt system med möjlighet att flagga patienter digitalt för att visa att de inte passat in i SVF på grund av exempelvis samsjuklighet.
– Man ska ju inte piska på processen där det inte är lämpligt, och tvinga in patienten i ett fyrkantigt system.