Liberalerna: Beslut om läkemedel måste bli en fråga som staten ska styra över

I början på augusti öppnade Liberalernas partiledare Simona Mohamsson för att gå med på Kristdemokraternas krav på statlig styrning av vården i Sverige – på villkor att KD i sin tur accepterar L:s krav på en förstatligad skola. Strax därefter sade KD:s partiledare Ebba Busch att hennes parti är villigt att diskutera statlig styrning av skolan.

Hur ett förstatligande av vården ska se ut och om regionerna i någon mån ska vara kvar, blir en fråga för fortsatt utredning enligt L. Men Liberalernas sjukvårdspolitiska talesperson Lina Nordquist förklarar i en intervju med Life-time att hennes parti vill gå betydligt längre än Vårdansvarskommittén som förra året lade fram en rad förslag om en ökad statlig styrning inom vissa områden av vården. I kommitténs förslag återfinns behov av statligt huvudmannaskap inom till exempel kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatri och luftburen ambulanssjukvård.

Varför vill L att hälso- och sjukvården i Sverige ska förstatligas?

– Vår politik, sedan lång tid tillbaka, är att vi vill ha en betydligt starkare statlig strategisk styrning. Vi vill till exempel att det ska vara staten som säger hur många gynekologer behöver utbildas på olika ställen. Idag väljer ju regioner att utbilda knappt ens för sitt eget behov. Och de regioner som inte har ST-tjänster, de står utan gynekologer, utan psykiatriker, utan andra specialiseringar de egentligen behöver. Så vi tycker att det krävs ett mycket större statligt ansvar för kompetensförsörjningen, säger Lina Nordquist (L), riksdagsledamot och ledamot i socialutskottet.

Hon menar också att Socialstyrelsens nationella riktlinjer i praktiken är ett slags förslag, där det inte blir några konsekvenser om vårdinstanserna i regionerna inte följer dem.

– Det är ett vansinningt system. Så där tycker vi också att de ska vara statligt styrande. Och följer man inte nationella riktlinjer under en längre tid, då ska IVO helt enkelt kunna stänga ner och säga att “ni får inte ha den här verksamheten, för ni följer ju inte modern vårds kriterier”, säger Lina Nordquist.

Även beslut om introduktion och fördelning av läkemedel i landet bör vara en fråga som avgörs av staten, inte regionerna, menar L.

– Det är helt obegripligt att SKR och regionerna överprövar nationens fattade beslut idag. Nog för att vi har olika demografi runtom i olika regioner men kroppen förändras ju inte för mig om jag flyttar från Grums till Tierp. Jag har ju samma kropp ändå. Så det måste räcka med nationella beslut för läkemedel.

Lina Nordquist menar att Vårdansvarskommittén tagit flera steg i den riktning som L vill se, men att det finns fler områden där staten måste stärka greppet:

– Vi tycker att staten ska styra på alla strategiskt viktiga områden. Genom lagstiftning ibland, genom sina myndigheter ibland och genom förordningar och ibland. Och delar av det kräver ju också att man flyttar finansiering förstås.

Och regionerna – vad händer med dem? Ska alla tas bort eller ska antalet minskas?

– Regionerna tror jag verkligen behövs, men sen i vilken form och hur många, det är någonting annat. I dag är regionerna för många. Vi vill att regionerna själva ska gå samman, och att staten ska tvingas att ha ett ansvar för att hjälpa regioner som vill gå samman.

Och de nationella riktlinjerna, ska de bli tvingande regler istället?

– Oavsett vem som tar fram de nationella riktlinjerna, så måste det finnas ett otroligt tungt professionsinslag här. Det kan inte vara en tjänstemannaprodukt, för det här ska ju fungera för verkliga människor i deras verkliga liv. Så det behöver finnas starka professionsinslag. Vi går ju gärna ännu mer mot engelsktalande världens system där det egentligen är professionsföreningar som kommer med riktlinjer, säger Lina Nordquist.

Hon menar också att Socialstyrelsen behöver flexa sina muskler och ”bli den expertmyndighet som den kan vara”.

– De är lite mesiga idag, skulle jag säga. Det är väldigt mycket "Så här KAN man göra". Vi vill att det ska finnas ett så tydligt uppdrag och mandat så att de kan säga "Så här SKA man göra". Det i sig stärker den statliga styrningen också.

Världskartan har ritats om med ”Most favoured Nation”

Den amerikanska prispolitiken på läkemedel – MFN, Most favoured Nation – har redan orsakat en rad dramatiska konsekvenser för europeiska länder. Förseningar eller helt uteblivna lanseringar av nya innovativa läkemedel och behandlingar är en följd – och Sverige har drabbats extra hårt då de svenska läkemedelspriserna med offentlig finansiering är väldigt låga, både i en europeisk och internationell jämförelse. Enligt en enkät gjord av Lif uppger 57 procent av medlemsföretagen att de sannolikt kommer att avstå från att lansera vissa nya läkemedel i Sverige de kommande tre åren, 82 procent på längre sikt. Och en undersökning gjord av Global Data visar att antalet läkemedelslanseringar i Sverige sjunkit med hela 56 procent sedan MFN introducerades.

Hur ska Sverige skydda sig mot de negativa konsekvenserna av MFN-politiken?

– Jag tror att vi måste förstå att världskartan – när det handlar om vem som stöttar vem, vem som är vems vän, vad det är som får oss att samarbeta och inte – den har ritats om. Europa har ju under väldigt, väldigt lång tid litat på att USA känner att vi är syskon. Jag tror att vi måste förstå att det finns inte så jättemånga amerikaner längre med en tydlig europeisk koppling på det sättet. Vi måste lära oss stå på egna ben, säger Lina Nordquist.

Hon menar också att Sverige generellt sett har ägnat sig för mycket åt att pressa priser på nya läkemedel.

– Oavsett MFN, tror jag att vi måste förstå att vi har vi för låga priser och då kanske ett företag inte har möjlighet att lansera sitt läkemedel hos oss. För de måste ju ha en viss vinstmarginal, annars går det ju inte.

En långsam implementering och regionuppdelningen i Sverige är två exempel Lina Nordquist lyfter fram som exempel på farthinder för de life science-bolag som vill lansera, producera och investera i landet.

– De vet ju inget i förväg eftersom regionerna kan överpröva det nationella beslutet. Vi behöver bli bättre på att se till att företagen känner till att om det är det så att man faktiskt får ett läkemedel infört på den svenska marknaden, så kommer det också användas i hela landet. Vi behöver bli bättre på att faktiskt betala för redundans till exempel. Eller miljöhänsyn. Saker som vi inte idag, tycker jag, är villiga att punga ut tillräckligt mycket för.

Sverige är ju ett litet land, kan vi arbeta ensamma mot konsekvenserna av MFN?

– Så mycket som möjligt tycker jag vi ska göra med de andra EU-länderna. Definitivt. Nu är ju jag liberal och därför nästintill federalist. Jag tycker att, varför vara ett litet land som hanterar de här frågorna när man kan vara mycket större, och jobba tillsammans?

Några av läkemedelsjättarnas vd:ar har sagt i intervjuer att de tycker att EU arbetar för långsamt med att möta konsekvenserna av MFN – och även att det finns en omfattande byråkrati och överreglering i Europa. Lina Nordquist nickar instämmande när hon hör detta.

– EU är fortfarande väldigt, väldigt långsamt. Så ibland behöver Sverige gå före. Och skynda på EU genom att själva gå först. Det finns ju en oerhörd byråkrati i många EU-länder. Man kan ju få en riktig pannkakstårta med regelverk. Så det gäller ju att förstå att EU ska vara någonting som varje land vinner på.

Hur ska Sverige gå före?

– En ganska snabb förändring som vi i Liberalerna vill genomföra så fort det bara går, det är att se till att vi statligt delfinansierar kliniska prövningsledare – så att vi ser till att det inte ska falla på budget om man kan vara prövningsledare. Men också forskningssjuksköterskor, så att människor kan delta i de här prövningarna även om de inte bor i direkt anslutning till själva centret där det genomförs.

Det ska enklare att genomföra kliniska prövningar

Hon påpekar att det pågår ett arbete för att förkorta handläggningstiderna och förenkla regleringen i ärenden som rör kliniska prövningar och medicintekniska produkter:

– Vi måste se till att det inte är så himla meckigt för den som vill genomföra en klinisk prövning i Sverige. Det får inte vara för dyrt. Det får inte ta för lång tid. Det får inte vara för osäkert, säger Lina Nordquist och pekar ut ett annat område som behöver förändras snabbare:

– Det som tar alldeles för lång tid tycker jag, det är ju vårt arbete med nationellt kompatibla journalsystem. Det pågår ju, men det är ju som att bygga en helt ny järnväg i landet. Och vi har ju fortfarande problemet nu att man måste kliva av tåget, gå över länsgränsen och kliva på nästa så att säga när det gäller journalsystem.

Gå ut på bred front med avancerade terapier

Väldigt nydanande och ovanliga terapier är ett område där det behövs ett nytt tänk, enligt L. Det som kan verka klokt ur en ekonomisk synvinkel drabbar patienter som tvingas vänta alldeles för länge på en avgörande behandling, menar Lina Nordquist.

– Sättet vi introducerar terapierna idag är ju att vi börjar oerhört smalt och sen kanske vi stegvis vidgar. För en patient som då kanske får vänta tre år eller mer, och där deras tillstånd förvärras, så är det ju ödesdigert att ha den modellen. Vi i L vill att för vissa terapier – så länge man ser att de är säkra och det inte finns någon annan riktigt verksam behandling – så ska man kunna gå in på ganska bred front. Gärna då med ett gemensamt betalningsansvar mellan företag och det offentliga.

Vårdansvarskommittén föreslår statlig styrning av screening – bör det bli fler screeningprogram i Sverige?

– Här är jag lite motvalls. Ökade investeringar i vaccinationsprogram och bred prevention, absolut. Men jag är övertygad om att vi ska vara redo för både reformer och etiska knutar framöver inom screening. Ta PKU-registret till exempel – även om det bara är en liten del av allt detta. Om vi skulle införa många fler sjukdomar att screena för hos nyfödda så är ju faktiskt slutrisken att fler föräldrar skulle kunna välja att inte vara med. För att de vet att man kan få reda på saker om en allvarlig sjukdom hos barnet, men också att man i nuläget inte kan göra något för att bota.

Varför har du engagerat dig i sjukvårdspolitiken?

– Det allra kortaste svaret är väl frustration skulle jag säga. Jag är apotekare från början och trodde väl att jag skulle jobba i industrin. Eller kanske driva ett eget apotek. Men så råkade jag bli färdig i en tid när det fortfarande var statligt monopol på apoteken. Läkemedelsindustrin då var på väg ner. Det var innan den växte och blev fantastisk som idag. Så då tänkte jag att i så fall så ska jag forska istället. Så jag disputerade och så var jag i Japan och USA en sväng.

Efter perioden med forskning i diabetes/blodtryck och disputation engagerade sig Lina Nordquist i Liberalerna och regionpolitiken. Hon valdes in i riksdagen 2018, då hon blev ledamot i socialutskottet och sjukvårdspolitisk talesperson för sitt parti. Sedan 2022 är Lina Nordquist också gruppledare för L i riksdagen.